Britt-Marie blev präst för livet

Förra måndagen kom hon till församlingsexpeditionen i Dagsbergsgården klockan åtta på morgonen. När hon klev in genom dörren därhemma på Visärka gård var klockan tio på kvällen.- Jag har varit en sån där präst som har varit mycket i mitt arbete, recenserar kyrkoherden i Västra Vikbolandets församling sig själv.Nu sitter hon vardagsklädd hemma i bondköket medan maken Ingvar pysslar med kaffebryggaren. Tisdagen den 1 april är en strålande vacker dag som bär löften om vår med sig. Det är hennes första dag som pensionär. Om en vecka (läs i morgon) fyller hon 65.- Tiden går fort, jag har gått här i nästan fem år som pensionär och det har bara svischat fram, säger Ingvar.Han vet vad han talar om, som den urmakare han är. Det var å yrkets vägnar han lämnade släktgården på Vikbolandet och flyttade till Vadstena. Där fanns den blott 17-åriga Britt-Marie. Nu har de varit gifta i 43 år.- Ingvar har stöttat mig på många olika sätt och vi har haft samma mål, säger fru Edvardsson.Unga och äventyrliga
Nu när hon är i mål kan konstateras att vägen varit krokig. Efter att de fått sin första son bar det i väg från småstaden vid Vättern ut
i vida världen. Ingvar hade fått arbete som urmakare i Rio de Janeiro. Året var 1967. - Vi var unga och vi var lite äventyrliga av oss.Efter något år kom ett erbjudande om arbete som assisstent med delvis diakonala uppgifter i norska sjömanskyrkan i Santos, som är hamnstad till Sao Paulo, 50 mil från Rio. Ingvar, vars far varit diakon, tackade ja. I Santos föddes deras dotter och där föddes också vissheten om att bli präst hos Britt-Marie, som haft barnatron som ledsagare. Vissheten kallar hon för "kallelsen".Tidigare hade hon arbetat en del som lärare, tillbaka i Sverige 1972 ville hon studera teologi. - Men jag tog tid på mig, jag tog hand om barnen och läste på halvtid. Och så gjorde jag uppehåll, det kom lätt annat emellan.Yngste sonen föddes när de återvänt hem. Och så var hon nybliven bondmora. Ingvar hade blivit ombedd att komma hem och ta över, som femte generationen i släkten. Han blev lantbrukare på deltid och körde buss och spårvagn inne i Norrköping till resten.Starka upplevelser
- Under utbildningen gick jag igenom en del kriser, mötte motstånd men fick samtidigt vara med om starka upplevelser som bar mig genom tvivlet. Det är inte jag som är stark utan något inne i mig, någonting som bär.Detta bärande i gudstron talade hon också om sin avskedspredikan som hon höll i Kuddby på annandag påsk. Då talade hon också om vår rädsla inför förändringar. Den har hon själv känt av, för visst sved det till rejält när hon loggade ut sig från datorn på jobbet på kvällen den allra sista arbetsdagen.- Det kan ju tyckas lite jordiskt och trivialt, men det kändes.Liksom att fatta pennan och skriva under bokslutet för 2007, när kyrkorådets möte var över.- Det var det sista jag gjorde i tjänsten.Vill gärna utomlands
Nu kan hon titulera sig "kyrkoherde emerita". Det betyder att hon ändå ställer sina tjänster till förfogande i stiftet och kyrkan. Hon har tackat ja till två söndagar och när efterträdaren Lars Linnarsson ska vara ledig i sommar är det hon som går in som kyrkoherde. Skulle tillfälle ges att tjänstgöra i svenska kyrkan utomlands, skulle hon också säga "ja, tack", åtminstone för en kortare period.- Präst kan man vara livet ut.De 25 åren som gått började med tre år som kyrkoadjunkt i S:t Johannes, innan hon den 1 augusti 1986 blev komminister med särskilt ansvar i Tåby, Furingstad och Dagsberg."Nästa milstolpe var vid annandag påsk 1992 då jag mottogs till pastoratets kyrkoherde här i Kuddby kyrka. Ett uppdrag förenat med förtroende och ansvar", sade hon i sin avskedspredikan och talade också om sina blandade känslor. "Där finns vemod och saknad, men framförallt en djup tacksamhet för gemenskapen".- Det här balanserandet mellan glädje och sorg, det är nåt fantastiskt som vi präster får vara med om.Balansgången mellan att vara både en andlig
och en jordisk ledare har också krävt sin kvinna. - Det är ganska tufft att vara kvinna och kyrkoherde. Men jag är en sån person och ja, det vet du med, säger Britt-Marie till sin lyssnande make, att jag vet var skåpet ska stå.Och nu finns det tid både för att möblera om och göra en hel del annat hemma på gården. Det ser hon fram emot. Har barnen omkring sig
Äldste sonen Stefan, som har tagit över som lantbrukare på Visärka efter pappa Ingvar, bor med sin Anna och döttrana Elin och Veronica tvärsöver gårdsplanen.Bara en bit bort bor Samuel och hans fru Therése och deras flickor Julia och Rebecka och inne i stan finns dottern Christina och dotterdöttrarna Viktoria och Helena. Nu ska det bli mer tid för familjen. Och mer tid för sig själv. Sysselsättning saknas inte.- Tänk att bara kunna ta fram symaskinen eller brodera färdigt det där broderiet med Skagenmotiv, gå
i skogen, odla gurka och tomat i växthuset, framtidsdrömmer hon.Och sen finns det ju fullt med folk att träffa. Att kunna sitta ner i lugn och ro och bara prata, det är länge efterlängad lyx som nu ska bli vardagsmat.- Möten med människor, det ser jag fram emot.

Britt-Marie blev präst för livet

I tisdags gick hon i pension. I söndags stod hon i predikstolen igen. - Präst är man för livet, säger Britt-Marie Edvardsson.