I ena änden står en talarstol. Mitt emot står ett jakttorn. Symboliken är tydlig: ordet är fritt, men det finns alltid någon som sitter på pass, redo att attackera det du ­säger.

Karin Olanders har valt platsen, efter att ha fått frågan om vi inte kan ses vid ­någon ”kulturell favoritplats”. Talarstolen och jakttornet är skapade av konstnären Elin Magnusson, ingår i kommunala konsthallen Passagens sommarutställning och är placerade på Lilla torget i Linköping.

Officiellt tillträder Karin Olanders tjänsten som Linköpings kommuns kultur- och fritidsdirektör den 1 augusti, men hon tillbringar redan en del tid i Linköping. Dels för att hon bor här, dels för att hon redan börjat överfasningen till sitt nya jobb. ­Annars är hon fortfarande kultur- och bildningschef i Finspångs kommun.

Artikelbild

– Egentligen känner jag mig inte klar i Finspång, men om det var ett jobb som skulle få mig att lämna så var det detta, säger hon.

Den största skillnaden blir att hon för första gången i sin karriär släpper skolverksamheten. Att Linköping är en mycket större stad är inte lika betydelsefullt, tycker hon. Ansvarsområdet blir ändå mindre än det hon hade när hon var skolchef i Åtvidaberg för några år ­sedan.

– Det finns många delar i en kommun som man måste ha. Socialtjänst, gator och vägar. Många viktiga grundfunktioner. Och så finns det kultur och fritid som man inte måste ha, men vill ha. En stad kan utveckla det som är själen, kärleken och passionen och som får staden att må bra.

Vissa blir nog provocerade om du säger att man inte måste ha kultur ...?

Artikelbild

– Som människor måste vi ju ha kultur. Däremot är det inte ett måste för en kommun att driva egen kulturverksamhet. Kommunens jobb är att arbeta med stabila strukturer så att kulturen kan växa.

Den som följer utvecklingen i Finspång kan ha noterat att det händer mycket på kulturområdet. Stora konserter, många utställningar, teaterföreställningar. Karin Olanders skiner upp när jag påpekar det.

– Det gör det faktiskt! Vi har jobbat med att identifiera kulturens roll och göra strategier. Att se kulturen som en del i samhällsbygget har varit mycket i fokus. I ett brukssamhälle som Finspång är kulturen ofta ”nåt andra håller på med”. Men det är en jättebra ingång till att få gemenskap i ett samhälle.

Hon tittar ut genom kaféfönstret och pekar mot Elin Magnussons talarstol igen.

– När man ser det här härnere ska man undra ”vad är det för nåt?”. Man ställer in skärpan. Kultur ska inte bara vara sånt man köper biljett till. Det är bra när man förlägger konst i det offentliga vardagsrummet.

Demokrati, rättvisa och integration är grundpelare som följt henne under hela karriären, och de är inte minst viktiga när det handlar om kultur, tycker hon.

– Den ska vara nära till hands och alla ska få del av den. Barn ska kunna vara medskapande och göra sin röst hörd. Kanske kan vi hjälpas åt där, till exempel genom att samarbeta mellan kulturskolan och vanliga skolsystemet. Som de gör på Bäckskolan här i stan, till exempel.

Rättvisan återkommer hon till gång på gång. Både när det gäller kulturen och idrotten. Det ska inte handla om att den som skriker högst automatiskt vinner.

– Jag vill att man ska titta åt alla håll. Grupper som inte har så lätt att skriva inlagor eller känner rätt personer ska också komma med. Och då måste man ut och prata med människor.

Kulturpolitik handlar mycket om att sänka trösklarna, tycker hon.

– Om du inte har vuxit upp i en familj med böcker eller teater, hur kan du då veta vad du gillar? Alla ska ha möjligheter att hitta sitt uttryck och kanske en speciell talang. Vi vill inte missa en Zlatan.

I min research går jag in på Karin Olanders twitterflöde. Det innehåller till 95 procent retweets – det vill säga att hon citerar eller länkar sådant andra skrivit – men några trender är lätta att skönja.

Du är feminist?

– Spännande att du väljer twitter. Ja, absolut. För mig är det självklart att vi har samma möjligheter. Det ska vara rättvist.

Du tycker att transparens är viktigt?

– Ja. Man behöver inte tycka lika och det behöver inte heller bli hela havet stormar varje gång, men öppenhet och respekt är viktigt.

Du tycker att det är bra att betala skatt och är skeptisk till vinstdrivna friskolor ...

– Ska du skriva det? Vi har ju friskolor, så är det ju, men då ska det vara lika villkor. Det ska vara rättvist, liksom. Och om du betalar skatt ska du få ut något för skattepengarna. Effektivitet ska inte bara finnas i den privata sektorn. Vi ska leverera hög kvalitet och mycket för skattepengen.

När det gäller den personliga kulturella kompetensen låter hon lite svävande. Hon är ”inte expert på alla samtida konstnärer”, men ser det inte heller som sin roll att vara bäst i klassen. Hon spelade piano, men avbröt i åttan och kan på sin höjd riva av ”Für Elise”.

Att hon presenterades som hästtjej när det blev klart att hon fått tjänsten vill hon ­dementera.

– Mitt gäng skrattade ihjäl sig. Jag har inte suttit på en häst sen jag var 14.

Du slutade med både piano och hästar som 14-åring. Vad hände?

– Jag började med basket. Sen levde jag basket i 20 år, i KFUM i Linköping.

Annars är hon mer kulturkonsument än kulturutövare. Hon går på teater och museer och övertalar sina barn att gå med, men vinner inte alltid kulturfrågorna i Quizkampen på telefonen.

– Det där med fritid... Jag tycker att ju det här med att jobba är roligt. Det är min passion.