Hade Åsa Christoffersson fötts lite tidigare hade hon tillbringat sin första tid i livet på Plankgatan i Norrköping. Nu hann föräldrarna (pappa från Norrköping och mamma från Finspång) flytta till Boxholm, och via Småland vidare till Hagfors i Värmland där hon växte upp. I den lilla bruksorten fanns inte alldeles mycket att göra, och kulturen blev en tillflyktsort.
– Det fanns inget kulturutbud, men jag sökte efter det hela tiden. Alla har upplevt ensamhet som ungdomar, och jag fann en fristad främst i litteraturen. Jag tuggade i mig urskiljningslöst, som en papperstugg. Det blev min räddningsplanka. Jag tyckte jättemycket om pop också, och var ett tidigt popsnöre, säger hon.
Sedan 1977 är Åsa Christoffersson östgöte igen, först i Vadstena och nu sedan länge i Linköping där hon under lång tid varit kulturchef på Östgöta Correspondenten. Från och med nästa vecka blir hon kulturchef för hela Östgöta Media, vilket innebär att hon även ansvarar för kulturbevakningen i NT.
Som kulturchef i Corren har hon haft stort genomslag. Hon har en ständig läsarkontakt och har dessutom fått genomslag för en rad av de idéer hon drivit i sina kulturkrönikor. Bland annat att torget framför Stadsbiblioteket i Linköping ska heta Tomas Tranströmers plats, att filmen ”Trevligt folk” kom att visas för kommunfullmäktige och nu senast att få in skönlitteratur bland kurslitteraturen på LiU:s program.
Och nog kommer det märkas lite för NT-läsarna att hon håller i spakarna.
– Vi slår ihop Kultur och Nöje till en avdelning, det är det största. Vi vill inte skilja på fint och fult eller högt och lågt. Ambitionen är att ta oss an så många kulturyttringar som möjligt med gott humör och ett stänk av allvar. Det lokala kommer att vara det viktigaste även i fortsättningen, och sidorna kommer inte att vara likadana i NT och Corren, säger hon med eftertyck.
Det lokala kan hon inte nog poängtera.
– Jag tycker väldigt mycket om lokal kultur och när folk håller på med saker. Det är viktigt för människor och för mänskligheten.
Fritiden och ibland även krönikorna, kretsar lite kring skidåkning och mycket kring labradoren Rufus. Som liksom matte älskar böcker.
– Han åt upp ”En man som heter Ove” och någon Alice Munro nyligen . . . Och så är han litterärt döpt! Vår förra labrador hette Winston, döpt efter Churchill som själv hade två hundar som hette Rufus 1 och Rufus 2.