- Jag blir glad av vad Gud kan betyda i våra liv, säger Emelie Hjerth.
Jadå, 23-åriga Emelie Hjerth är troende kristen och hennes grundinställning är att Gud bara kan älska, men att det som människa kan vara svårt att älska alla.
Hon är inte sådan att hon försöker pracka på andra sin tro och övertygelse och när jag frågar om hennes inställning till andra religioner kommer svaret snabbt:
- Allt handlar om personliga val i livet. Jag följer min övertygelse och andra får följa sin. Men man måste ha respekt för vad andra människor tror och tänker och jag tror att det är nog mer som är gemensamt för oss än som skiljer oss åt.
Livet fortsätter
Emelie pluggar till socionom vid Campus Norrköping och har två och ett halvt år kvar av studierna. Minst. Men hon jobbar också deltid på korttidshemmet Ellen Key i Linköping. Och så skriver hon.
Dels på sin blogg, dels i olika kyrkliga sammanhang. Till Kärna kyrkoblad, bland annat. Det var genom bloggen jag fann henne. Så här skriver hon efter en kär väns bortgång
"Det konstiga är ju att livet fortsätter - trots allt. Sådär vanliga vardagstankar snurrar. Grubblar över middagen och världsligheter. I går stannade världen. Nu har den börjat snurra igen. Det känns inte riktigt rätt. Fast så är det. Dagarna kommer ju fortfarande, de går och vardagen bryter fram. Det är som om jag trodde att döden skulle stanna tiden. Det är inte så."
- Jag försöker skriva om det omkring mig som är allmänmänskligt, det som kanske alla känner igen och upplever i sin vardag. Men jag skulle aldrig lämna ut mina vänner.
Många vänner har hon och många av dem har till Emelies stora glädje hittat den stora kärleken. Nästan alla utom hon. Det gör henne ledsen. Och längtande.
Saknad
"Jag är redo nu. Redo att älska och älskas. Jag är så trött på att höra att jag är så ung. Ensamheten har ingen ålder. Inte kärleken heller. I ensamheten finns bara sorg och längtan", skriver hon och jag säger att hon är modig som vågar skriva så om sitt längtande hjärta. Och kan det inte vara skönt att komma hem och stänga dörren efter en arbetsam dag?
Jo, medger hon, ibland känner hon så, men...
"Varje gång jag kommer hem och stänger min lägenhetsdörr slår verkligheten emot mig. Den gör ont. För jag längtar ända från tårna efter tvåsamheten. Det handlar om vardag och närhet mer än himlastormande förälskelse. Det handlar om trygghet och tillit mer än romantik", skriver hon på bloggen.
Säg något du aldrig skulle göra?
- Jag är så sjukt höjdrädd så jag skulle aldrig hoppa bungyjump eller fallskärm.
Fast det är klart, i ett tandemhopp är man ju två...