- När jag först började jobba med datorer var de stora som, ja som hela den här lägenheten. I dag har jag en laptop. Och visst, blir det något fel i den så brukar jag kunna gå in och fixa det, säger Nadja.
Hon sitter i köket hemma i Linköping där hon bor sedan några veckor efter flytten från Skärblacka. När Nadja berättar om sitt yrkesliv inser man att hon nog har varit längre i databranschen än de allra flesta som jobbar där i dag.
Höga betyg
Intresset väcktes redan under skoltiden hemma i ryska Novosibirsk. Hon växte upp i en akademikerfamilj där det var naturligt att läsa vidare efter skolan. Efter grundskolan gick man i Sovjetunionen direkt till jobb eller som Nadja till universitetet.
- Jag fick högsta betyg i skolan och var mycket uppmuntrad hemifrån.
Hennes ämne var data-vetenskap. Det här var
i slutet av 1960-talet så saker och ting var rätt annorlunda på det området jämfört med i dag. Dessutom var ämnet ganska nytt och kanske bidrog det till lockelsen, för Nadja beskriver sig själv som otroligt
nyfiken.
- Det ligger i generna, tror jag. Min mamma är väldigt nyfiken, fortfarande fast hon är 87 år. Min dotter Anna är 29 år och ständigt nyfiken på livet.
Kom hit för kärleken
Efter sex års utbildning fick Nadja en tjänst som lektor inom programmering och datakunskap. Under åren skrev hon ett flertal läroböcker. Det hade varit kul att kika i nu, men tyvärr är de kvar i Ryssland.
Nadja kom till Sverige för tio år sedan efter att ha träffat en svensk man, och blev väldigt förtjust i sitt nya land.
- Det var så vacker natur här, i Novosibirsk tog det två timmar med bil att komma till skogen. Och så kändes det så lugnt. Alla gick sakta här, det var som i en dröm. Novosibirsk har över två miljoner invånare och det är klart att det blev ett lugnare tempo i Skärblacka.
Vad visste hon om Sverige? Nadja räknar upp ABBA (som hon fortfarande älskar), Ingmar Bergman, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. I dag är det här hennes hemland, det är så det känns.
- Jag har åkt till Novosibirsk nästan varje år och genast börjar jag sakna Sverige, skrattar Nadja.
Nyfiken
Där har hon kvar sin mor och övrig släkt. Dottern Anna kommer ofta och hälsar på i Sverige, hon arbetar med datorer precis som mamma Nadja.
Efter att ha separerat hittade Nadja lägenheten i centrala Linköping där hon nyligen flyttat in. Nu hoppas hon också hitta ett jobb. Hon arbetade tidigare som datalärare på De Geergymnasiet i Norrköping, men fick sluta när skolan skulle spara.
Efter Fas 3-jobb på ett dataföretag längtar Nadja nu efter ett "riktigt" arbete att gå till. Pensionär hinner hon vara vad det lider, det brådskar inte.
- Jag är väldigt nyfiken på hur mitt liv ska bli framöver. Så är det, jag är 60 år och fortfarande nyfiken. Jag hoppas ju få jobba med datorer, jag älskar datorer! Som du hör är jag optimist. Jag kommer till en ny period i mitt liv och just nu känner jag mig, som aldrig tidigare, absolut fri och frisk!
Trivs i Sverige
Sedan finns förstås den där funderingen i bakhuvudet. Att kanske resa tillbaka till Ryssland. Om det nu inte går att hitta ett arbete här.
Men Nadja trivs som sagt i Sverige och har många riktiga vänner här. Inte i första hand personer från Ryssland, trots att det finns träffpunkter och föreningar för rysktalande.
- Språket räcker inte som anledning till vänskap. Det måste finnas annat också, säger Nadja.
Den närmaste framtiden tänker hon försöka strukturera upp med hjälp av planering. Först och främst vill hon ha en katt för det har hon tidigare haft. En cykel står också på listan, så att hon kan cykla runt och upptäcka sin nya hemstad. Det är den där nyfikenheten igen.
Målinriktad
Och så vill Nadja hitta ett sätt att få utlopp för sin iver att hjälpa till. Det är hennes ryska arv, menar hon, för där är alla mycket hjälpsamma. Hon har redan mjukstartat med att hjälpa sin 93-åriga grannkvinna med saker och ting.
- Det hjälper att skriva en plan om man vill uppnå ett mål. Om man inte lyckas, ja då får man skriva en ny plan. Vad annat kan man göra?