I princip finns det inte något som det inte går att skämta om.

- Människor som tar sig själva på alltför stort allvar har jag svårt för, förtydligar han.

Med sitt maniska intresse för det mesta är Göran Hägg en av våra mest produktiva författare. Men också en riktig dysterkvist. I varje fall innan han har fått skriva av sig.

Artikelbild

Denna morgonstund befinner sig författaren i sitt arbetsrum. Humöret är inte på topp.

- Det är som vanligt. Jag är aldrig glad innan jag har arbetat. Å andra sidan arbetar jag jämt, om jag inte gör något annat, säger han.

Aldrig skrivtorka
Arbetsivern har resulterat i över 30 böcker i olika genrer - historia, litteraturhistoria, debatt, skönlitteratur, facklitteratur och drama. Takten har ökat än mer sedan han 1990 lämnade halvtidstjänsten som universitetslärare i litteraturvetenskap och hängav sig helt åt skrivandet.

Att hänge sig är just vad han ägnar sig åt. För när han får korn på något spännande går det uppenbarligen inte att stoppa honom.

- Jag arbetar neurotiskt och mår bra av det. Skrivtorka är inget problem; snarare att tygla kreativiteten. Man kan undra varifrån det kommer. Min morfar var bonde och när han höll på med något, arbetade han till mörkrets inbrott. Man måste ha det i sig.

Men måste du skriva?

- Det är som att fråga en drinkare varför denne blev alkoholist. Jag vet inte, men jag är tacksam över det.

Förvandlas till "Giorgio"
Det finns dock ett fåtal ämnen som inte intresserar honom - teknik, idrott
och natur. Arkitektur däremot, får honom att gå
i spinn, vilket är en av anledningarna till att han har skaffat sig en bostad i Toscana.

- Det är trevligt att kunna byta personlighet och sättet att vara, som i dataspelet Second life. I Italien byter jag språk, gestikulerar och är så högljudd att mina italienska grannar undrar om alla svenskar är så högljudda. De kallar mig "Giorgio". Ingen italienare kan uttala Göran.

Trots att kvickheterna duggar tätt under samtalet är Göran Hägg en obotlig dysterkvist i grunden.

- Jag är en mycket stor pessimist. Jag blir glatt överraskad om något fungerar och är därför sällan besviken.

- Det hänger ihop med att jag är en skeptiker. Jag blir förvånad över andras naiva optimism och gillar folk som tror på något, är varmt troende eller religiösa fanatiker.

"Det gick som det gick"
Redan under uppväxten som ensambarn i Tallkrogen i Stockholm, med en pappa som var kamrer och en mamma som var fritidspedagog, intresserade han sig för litteratur. Fast det slog honom inte att han kunde försörja sig på att skriva.

- Jag visste inte vad jag ville bli och var inte teknikintresserad. Återstod att bli lärare. Så gick det som det gick.