Han gungar lite fram och tillbaka och plötsligt är vi på Parkvägen i Djursholm. Där sitter en liten parvel
i knäet på farfar Gustaf som sjunger en liten stump om denne lille katten.

Det var den katten som skulle springa efter sin svans men han fick inte fatt den.

Den visan var inte lång, ibland sjöng farfar den än en gång och ibland tog han fram en honungstablett och så fick gossen smaka.

- Jag var väl tre-fyra år, gissar Mats där han sitter
i det stora vardagsrummet på Birgittagatan i Söderköping, som varit hans hemadress det här millenniet.

Spela vareviga dag
Han pekar på karmstolen som står där så stadig och rakryggad vid hans sida.

- Det är en karolinerstol, jag övade mina scenprov
i den.

Nu är det 1968 och pappa, skådespelaren Olof Huddén, hjälper sin son att få replikerna att sitta som de ska i en monolog som mest liknar en skröna, som Mats sedan framför sittandes i karolinerstolen och med fötterna i ett fotbad.

- "Tror ni mig inte, titta då", citerar Mats slutmeningen.

Fortsättning följer. Sitt andra scenprov tränade han in med stöd av mamma, pianisten Ingrid Tesch-Holmberg, och nu sjunger han glatt för oss slutraderna i sången "går det bra, ska jag spela vareviga dag".

Vilken lycka!
Och det gick bra. Men först väntade prövningar. Under en veckas tid skulle sammanlagt tre prov presteras för den som sökte sig till den högre dramatiska utbildningen. I Stockholm var de 18 sökande. 17 kom in. Mats var den 18:e.

Veckan därpå begav han sig till Göteborg. Där sprack han på andra provet. Nästa vecka var han
i Malmö, där han klarade första, andra och tredje provet.

- Jag har aldrig känt en sån lycka som när jag kom in.

Nu följde tre år med sådana fantastiska ämnen som fäktning, akrobatik, jazzdans, psykologi och teaterhistoria på dramatiska linjen och med klasskamrater som Krister Henriksson, Anki Lidén, Johannes Brost och Liselotte Lindeborg.

Fallskärmsjägaren och rockmusikern hade hittat hem. Han som inte gjort något annat än lekt, lekt, lekt både när han var liten och lite större, och som redan i späd ålder obehindrat kunde förvandla sig till både nobel riddare och hårdhudad cowboy, när så krävdes.

En sång på läpparna
Rollen som elev trivdes han däremot aldrig särskilt bra i. Kommen till andra ring tog Huddén sin Mats ur skolan. Han gick därifrån med usla betyg och med en sång på sina läppar. Sextiotalet var rock ’n’ roll och bandet där han omväxlande spelade kompgitarr, munspel och sjöng hette Cherrystones.

Telefon från "Zacke"
Han minns Finlandsturnén då de var förband till Kinks och han minns de där 18 månaderna i Europa, där de åkte turnébil tusen mil varje månad, spelade in skivor och framträdde på klubbar. Mest minns Mats det som ett slit.

På Ateljéteatern i Göteborg, där Ellen Bergman var teaterdirektör fick han en plats i revyn Ta bara med ditt paraply. Sen spelade han Brecht, tömde askkoppar, byggde dekor och bodde i teaterns möbelförråd mot den facila hyran på 30 kronor i månaden.

Militärtjänsten väntade på sin soldat. Han som tillbringat oräkneliga timmar till sjöss, valde att gå upp
i luft. I Karlsborg blev han fallskärmsjägare och sen kom mucken.

- Då kom behovet väldigt starkt, jag ville ha en utbildning.

Han var inne på sista akten på scenskolan i Malmö när telefonen ringde.

- Det var "Zacke" som undrade "kan du ta tåget upp?".

Det var teaterchefen John Zacharias i Norrköping som erbjöd honom rollen som prins
Silver i Hönssoppa med korngryn.

Tv-serier med mera
Därmed gjorde Mats Huddéns sin entré på den östgötska scenen. 37 år och flera hundra roller senare gjorde han sin sorti som herr Milde i pjäsen Räddad. Man skulle kunna säga att han kom för att stanna, men det skulle bara vara delvis sant.

För teatermannen Huddén har gjort mer än de flesta och oftast flera saker samtidigt. Han har vistats
i Danmark i omgångar, han har filmat, han har varit med i tv-serier, han har regisserat, han har producerat, han har undervisat, han har föreläst.

Arbetat oavbrutet
Han gick i pension 2008, som nybliven 61-åring. Sedan dess har han arbetat oavbrutet.

- Det är skönt att kunna ta det lite lugnare, säger han i ena andetaget, för att i nästa lägga till:

- Jag tycker det är synd att lägga av, jag tycker att jag har så mycket att ge och det är alltid det jag gör just nu som är roligast.

I somras satte han upp Makten och härligheten, med 70 medverkande
i Alvastra klosterruin,
i förra veckan föreläste han för skolpersonal, i höst ska han vara på Nyströmska gymnasiet och arbeta med elever inom omsorgen och mellan varven ska han och goda vännen Bosse Lindgren fortsätta arbetet med den film som han hoppas ska vara färdig till jul.

- Det är en häftig idé, det handlar om illegal organhantering.

En illusion
Mats har gjort mycket. Och haft mycket roligt. Det är därför han tar det på stort allvar.

- Man ska alltid göra sitt allra bästa. Det handlar om sanning och om trovärdighet. Jag är sträng med sånt, disciplinerad.

Teater är en illusion. Ska publiken ta den på allvar så krävs att alla på scenen också gör det.

- Om inte alla är med på leken så blir det ingen lek.