Alve, min bäste vän och kamrat, vi träffades för första gången när vi var mitt i livet och har sedan dess i drygt 40 år varit de allra bästa vänner och fått uppleva så mycket tillsammans.
Vårt gemensamma intresse för djur och natur har genom åren gett oss otaliga och oförglömliga minnen på våra vandringar, resor och utflykter inte minst på våra semesterveckor.
Ingen i våra familjer kommer någonsin att glömma 80-talets paddelturer, alltid med två nätter i tält längs sjöar och vattendrag. Vi kommer heller aldrig att glömma våra härliga sommarveckor i skärgården där vi upplevde fantastiska fisketurer och dramatiska grundstötningar. Vilka gäddor vi drog upp och Alve fick alltid de flesta och de största.
Vi kommer även med glädje att minnas våra fjällsemestrar på vintern som bjöd på härliga upplevelser i skidbackar och i skidspåren. Genom åren har vi även hunnit med ett antal spännande resor alltid till resmål där vi kunde få uppleva vacker natur och kultur och där resan till Island gjordes efter önskemål från Alve. Av alla våra husbilsresor vet jag att Alve skulle välja den till Lofoten.
Det som han ändå gillade allra mest var våra fjällvandringar med fyra gubbar tillsammans i Härjedalsfjällen. Så roligt vi hade och jag minns hans besvikelse när vi till sist på grund av hälsoskäl inte längre kunde genomföra resan.
Men vi har gjort så mycket mer. När Alve tvingades sluta sin anställning på Nicroma hamnade han på OK Denselns kansli, ett arbete han var klippt och skuren för. Vi fick då i uppdrag att starta en annonstidning för att få in pengar till klubben. Det blev ”Skogsdoft” som hann komma ut i ca 2 år innan den slogs ihop med ”Vånga-Kuriren”. Jag var skribenten och Alve var fotografen men gjorde också allt övrigt arbete. Till en början klistrade vi ihop sidorna men med tiden kom ny teknik som underlättade arbetet.
Jag minns hur stolta vi var för varje nummer vi fick fram, speciellt när vi för första gången kunde ge ut tidningen med färgtryck. Det blev drygt sjutton år med Kuriren och jag vet att Alve var stolt över det vi åstadkommit.
Ett annat gemensamt intresse var hembygden och då främst i Vånga socken och dess Hembygdsförening. Den bildskatt vi har i Bygdeband är till stor dels Alves förtjänst. Arbetet i föreningens Torpgrupp passade Alve och vi har tillsammans besökt de flesta av socknens drygt 300 torp och torpruiner, vilket gav oss många spännande upplevelser.
Alve var också en flitig deltagare på Vånga Hembygdsförenings GubbDagis och missade sällan våra träffar. Tack vare hans stora datakunnande fick han ofta förtroendet att ta fram de dokumentationer som gjordes. Vårt gemensamma intresse för djur och natur har medfört att vi också tillsammans gjort många promenader i skog och mark.
Den sista turen innan sjukdom lade hinder i vägen var när vi letade upp en av Vånga Bergslags få koppargruvor i trakten av Lada. Vi hittade gruvan och Alve var nöjd och glad men det blev en kämpig vandring tack vare tynande krafter.
Det jag är mest stolt över är att jag kunde få Alve att prova på orienteringens ädla konst. Först tillsammans med sina barn men när de slutade kunde inget hindra honom från att från att fortsätta. Han blev ingen stjärna men oj vad han tyckte det var roligt.
Våra tankar går nu till Alves familj, fru, barn och de barnbarn han älskade över allt annat och som nu mist en farfar och morfar som de avgudade.
Alve lämnar ett stort tomrum efter sig, inte bara inom familjen, utan även bland de många vänner han fått genom åren. Tack Alve för åren vi fick tillsammans. Du fattas oss.