Livgrenadjären överstelöjtnant Claes-Henric Löfgren, Linköping har slutat sina dagar i sviterna av en elak cancer den 5 november, 82 år gammal.
Claes-Henric Löfgren ”Lövet” älskade historia, framförallt var det de olika skeendena som fascinerade honom och att kunna skönja hur historien upprepar sig.
Efter det att Claes-Henric gick i pension från I 4 i Linköping 1998 har han lotsat otaliga skolklasser, arbetsgrupper, pensionärer och andra intresserade genom historia som han märkte att många inte kände till.
Framförallt gjorde han detta för att han ville förmedla Östergötlands militärhistoria. Han ansåg det vara en mycket väsentlig del av vår historia och att vi inte får bortse från den. Historieintresset hade han med sig sedan unga år.
Precis efter studenten ryckte Claes-Henric in och gjorde sin värnplikt, närmare bestämt den 3 juni 1960 vid Kungliga Livgrenadjärregementet I 4. Då var det inte självklart att han skulle göra karriär inom det militära. Hans dröm var egentligen att bli lärare i historia och tyska. När han åkte ner till Lund för att undersöka sina studiemöjligheter ändrades planen.
Istället bestämde han sig för att påbörja en reservofficersutbildning i Halmstad, något han aldrig ångrade. Han nämnde att det här yrket är så oerhört omväxlande och att det var många underbara dagar att vara ute och öva, vissa dagar kunde det vara snöoväder och man kunde sitta med en kletig ärtsoppa som gick att vända upp-och-ner i kokkärlet. Detta upplevde ”Lövet” som en tjusning.
Listan på tjänsterna som Claes-Henric har haft under åren är alltför lång att ta upp i detta forum. Huvudsakligen var han stationerad i Östergötland och Stockholm, många jobb har varit i chefsposition. Erfarenheten som yrkeslivet gav honom var något han var mycket tacksam över.
Framförallt ansåg han att det gett honom en förnämlig ledarskapsutbildning, som militären är känd för att ge. Vidare så tryckte han på att fått ett fantastiskt socialt nätverk, både militärt och civilt. Han var stolt över att aldrig har haft någon ovän. Har det varit något så försökte han alltid reda ut det omedelbart.
Claes-Henric var under många år ordförande för Garnisonsmuseet och Östergötlands försvar och i den egenskapen ansvarade han för den fortsatta traditionsvården efter regementets nedläggning. Där tillbringade han fyra till fem timmar om dagen och trivdes alldeles utmärkt. Man försökte under några år att hitta en efterträdare- men det var svårt att hitta någon så välplacerad som Claes-Henric.
Claes-Henric var en som förordade en flyttning av Röda förrådet och skapande av ett försvarshistoriskt museum i Gamla Linköping vilket skulle kunna bli ett fint komplement till de övriga befintliga museerna. Här behövdes en kunnig och intresserad ”resurs” för att det militära kulturarvet skal kunna fortleva och Claes-Henric var beredd att åta sig den uppgiften.
Vi har många livgrenadjärer som i det tysta arbetar för att bevara våra tillhörigheter och för att bevara och utveckla våra traditioner.
Claes Henric var inte den som arbetar i det tysta. Han har alltid varit en föregångsman och rakryggad officerskamrat. Claes Henric har också alltid varit en pålitlig deltagare vid arrangemangen på Livgrenadjärmässen. Vad vore en fest utan Claes Henrics skönsång. Vi är tacksamma för att fått uppleva och lära av alla goda sidor hos en riktig förebild
Nu har Lövet gjort sin sista marsch och vi som kände honom önskar honom vila i frid. Sorgen och saknaden är stor men minnena kommer att finnas kvar hos kamraterna. Det förpliktigar att vi tar vid och fortsätter det traditions arv han kämpade för in i det sista. Ytterligare ett tomrum har tillkommit i kamratkretsen.
Våra tankar går till hans hustru Gudrun
