Jag återvände till mitt barndoms hemtrakt i Ringarum i slutet av 70-talet och kom då att få en granne och god vän som kom att betyda oerhört mycket för mig.
Einar Larsson som han hette var 50 år gammal och jag var 25 men åldersskillnaden kom inte att betyda något som helst i vår relation.
Vänskapen kom att hålla i sig och förstärkas under resten av våra liv.
Han hade försörjt sig som jord- och skogsbrukare sedan ungdomen och kom så att göra fram till han var långt över de 70 åren. Han födde också upp slaktdjur under många år av yppersta kvalitet.
Hans lyskraft, intellekt och allmänbildning kom att imponera på mig på ett sätt som jag inte ofta upplevt. Många, många kvällar dryftade vi aktuella företeelser i samhället och våra politiska uppfattningar gick inte alltid parallellt men ömsesidig respekt gjorde att aldrig ett hårt ord växlades oss emellan.
Han var en människa av den gamla stammen som man allt oftare kan sakna numera. Ärlighet, lojalitet och en ständig strävan att ”göra rätt för sig” genomsyrade hela hans livsgärning. Vi kom att ha en del affärer ihop under åren men några kontrakt skrevs aldrig. Ett handslag hade en starkare innebörd än ett digert juridiskt konvolut.
Vi är många Ringarumsbor som sörjer en strävsam och genuin människa. På sitt nittiofjärde levnadsår lämnade han oss 2021-05-11, lugnt och stilla.
När jag hör Bo Zetterlinds dikt ”Det gick en gammal odalman över åkerjorden” ser jag Einar framför mig. En klar och skarp bild som kommer att vara bestående lång tid.