Hur kan det vara möjligt att vår energiska och livsbejakande Vivi inte finns bland oss längre?
Hur kan det vara möjligt att någon som gett så mycket och berört så många inte finns där för att hjälpa och peppa andra som behöver det?
Vi vet att det är livet – men det är inte rättvist!
När jag började på Restaurang Palace 1979, som då var regionens nöjesmetropol, var Vivi en av centralfigurerna där. Antingen var hon i Musikbaren eller i Caféet eller i "spritkassan" eller överallt ...
Med sin självklara servicekänsla och intuition tog hon hand om gästerna och var en fast klippa för dem, men även för många i personalen.
"Drinkarnas Drottning" är ett annat epitet som jag skulle vila mynta om Vivi! Hon var den som läste på och förnyade sig ständigt (och även vann drinktävlingar), inte helt vanligt då. Vivi var alltid lika ärtig både på jobbet och privat, en riktig stilikon som smattrade fram med sina höga klackar och alltid lika leende!
Vivi kom också att jobba i Moskva i ett par sejourer på Polhammars restauranger och undervisade personalen i service och barteknik. Minnesvärt förstår man efter alla roliga anekdoter som Vivi berättade om efteråt. Det var alltid full fart kring Vivi, ibland hade vi andra svårt att hänga med!
Efter Palace nedläggning 2009 fick jag Vivi att börja på restaurangprogrammmet på John Bauergymnasiet, sedermera Fria Läroverken.
Vivi undervisade bland annat i barteknik och flera estetiska kurser men kom därefter att bli ansvarig för vårt café som servade elever och personal. Självklart lade Vivi ned hela sin själ i detta, inredningen och dekorationer var Vivis små "diamanter". Ibland hittade jag henne efter stängningsdags där hon stod och strök nytvättade kuddfodral eller arrangerade blommor – "det ska vara fint imorgon när eleverna kommer" – sa Vivi – "det är viktigt"!
Andra minnen som dyker upp är när Vivi "läxade upp" någon elev som " stört ordningen" i hennes café. Oftast var de flera huvuden högre än henne men de respekterade henne, för att det var välment, för att hon hade rätt och därför bad de också alltid om ursäkt efteråt.
Eleverna hade det största förtroende för henne, både i undervisningen och i cafét. Jag vill påstå att kuratorsverksamheten var lika stor på baksidan av caféet som uppe i kuratorsrummet! Vivi brydde sig om eleverna och såg dem, hon var både tuff och gav dem ett sanningens ord, eller tröst, när det behövdes. Rättfram och klok, som hon var.
Men det som betydde allra mest för Vivi var familjen. Det var dotter Jennifer och dottersonen Adam samt syster Cathrin med familj, och även bröderna Frank, Rolf och Gunnar med familjer, som gav hennes ansikte ett speciellt skimmer. Den blicken och den stoltheten som lyste ur hennes ögon, när hon pratade om Er kan jag tydligt se framför mig.
Fina Vivi – vi är så många som saknar dig men vi kommer att prata om alla roliga minnen som vi hade tillsammans – trots att det var du som alltid framförde dem bäst!