Lis-Beth Andersson avled den 26 december 2021. Det gör ont att läsa på Ratsit, om den pratglada grannen som blivit en kär vän.
Vi lärde känna varandra under pandemin. En annan granne hade satt upp en lapp i trapphuset om en insamling för att kunna köpa blommor till Lis-Beth.
Hennes civilkurage hade gjort en främling förbannad, så pass att han offentligt misshandlat henne. För att hon bett honom plocka upp skräpet som han slängt på golvet i en butik. Han hade haft ont i ryggen och Lis-Beth hade sagt att han skulle tänkt på det tidigare.
Min mamma hade noterat att Lis-Beths röda Saab hade saknats på parkeringen en tid. Själv hade jag inte tänkt på det, men lappen i trapphuset blev ett kvitto på att något varit fel.
Mamma ordnade att Lis-Beth fick låna min morbrors gamla sittdyna, den som han haft användning för när han tidigare opererat höften. Och vi började höras allt oftare med min skakade granne.
Mamma kom ihåg henne från sin barndom. Lis-Beth hade jobbat på Ica i Hageby redan på 1970-talet. Nu var hon pensionär, och en person som vi då och då pratat med – bland annat på vägen till och från min mormor när hon fortfarande levde.
Lis-Beth beundrade vårt engagemang för henne, och hade ofta skymtat mormors huvud i mitt köksfönster när hon gick förbi. Men min mormor dog 2018, och kanske var det delvis saknaden efter en äldre person i våra liv som gjorde att vänskapen med Lis-Beth blev så naturlig. På min 29-årsdag var hon en av få gäster och nästan som en del av familjen.
Men Lis-Beth hade även en egen familj. Hon berättade ibland om utlandsresor de gjort ihop och sa drömskt om platserna de sett: ”Tänk att man fått vara med om det i sitt liv”.
Nu bodde dock delar av familjen i Norge och hon var mäkta stolt över barnbarnet Kim, som när han inte dök eller jobbade gärna rådde om sin farmor. ”Han är så go”, sa Lis-Beth ofta, och när han var med på NT:s förstasida slängde hon ner tidningen i mitt brevinkast så att jag skulle få se.
Hon älskade såklart alla sina barn och barnbarn, men Kim och hon verkade ha ett särskilt band – kanske lite som jag och min mormor.
Lis-Beth var en kämpe. Hon var fast besluten att rehabilitera sig från sin operation, och noga med vardagsmotionen. Hon försökte också äta rätt och hade ständigt rädisor att knapra på hemma (de var som godis för henne).
Hon löste korsord för att hålla hjärnan aktiv, och hon läste alla tidningar som jag skrev i under mina vikariat. NT prenumererade hon på, och ibland fick jag hjälpa henne med apparna och inloggningarna på telefonen/iPaden.
”Är jag dum i huvudet?”, frågade hon ibland. Men det är väl inte alla 77-åringar som ens äger en iPad – och jag tyckte Lis-Beth var modern!
Hon lyste upp kvarteret med sina färgglada outfits och det gick knappt en dag utan att hon visade sig utan läppstift och mascara. Hon var heller inte rädd för att prova nya saker, som att promenera utan käpp vid Himmelstalunds hällristningar eller gunga i en stor gunga som jag och mamma satte henne i.
”Det trodde jag inte när jag vaknade i morse”, skrockade Lis-Beth.
Vi var ofta spontana ihop, men ett tekniskt hjälpbesök blev tyvärr sista gången jag såg henne. Någon dag efter jul stod en ambulans utanför hennes port, och nu kan jag inte undgå att märka att den röda gamla bilen saknas på parkeringen.
Livet är märkligt, men jag är tacksam för skratten vi delat och räksmörgåsarna som vi ätit ihop på Ninas café. Låt oss hoppas de är lika goda i himlen (kanske har de annars rädisor?).