Lördagen den 17:e februari var det en av många dödsannonser den dagen som berörde oss mycket. Den var inte störst, den hade inte vackrast vers, finast symbol, flest sörjande eller en anmärkningsvärd ålder på den avlidne. Dödsannonsen var tvärtom väldigt sparsmakad, skriven av den avlidne själv för minst tio år sedan.
Vi som närstående var inte tillfrågade om hur vi ville beskriva och berätta vårt eftermäle av Gunnar Karlsson. Som alltid ville han inte vara till besvär eller det han trodde var besvär för någon annan. Han har ordnat allt gällande sin bortgång i förväg.
Gunnar var vår granne under närmare fyrtio år och han har haft en stor betydelse för vår familj och våra liv. Det går inte att med några rader beskriva vare sig betydelse eller alla minnen. Gunnar var änkling sedan många år, han och hans fru Ann-Mari hade inga biologiska barn men i mångt och mycket adopterade de vår familj. Samtidigt som de gjorde det behöll de en egen integritet och höll ett visst avstånd. Ofta för att de inte ville tränga sig på. De deltog i bröllop, dop, födelsedagar och begravningar men ville inte närvara vid den mer familjära tillställningen som följde efter den offentliga ceremonin, även om de alltid var inbjudna. De åkte i stället hem för att hissa eller hala vår flagga.
Var vi bortresta hade vi alltid husvakt, blommorna prunkade när vi kom hem. När barnen var sjuka när de var små rastade Gunnar och Ann-Mari hundarna.
Under många år servade Gunnar med lördagstidningen på altanräcket långt innan vi var vakna.
Katter hade en särskild plats i Gunnars hjärta. De katter vi haft genom åren har vi delat vårdnaden om med Gunnar. Om vi inte hörde att katterna jamade och ville in gick de över och rev på hans fönster. Antingen ringde han då oss eller så släppte han in dem i vårt hus.
Otaliga är de berättelser vi hört om Gunnars barndom och uppväxt på Björnsnäs. Hårt arbete och samarbete präglade berättelserna.
Gunnar uttryckte ofta oro för hur de unga som har “intelligensen i händerna” skulle hitta sin plats i dagens samhälle som han upplevde som teoretiskt. Hjärnan hos Gunnar var vaken, skarp och iakttagande och han drevs av ett rättvisepatos.
Innan man lärde känna Gunnar kunde man lätt misstolka den lite kärva ytan han visade. Men under ytan fanns ett hjärta av guld.
Det känns tryggt att veta att Gunnar och Ann-Mari tillsammans återigen kan ta hand om Lotta, Pelle, Lexy och alla andra katter ni värnat om.