En vårdag 1975 ringde Karin Ahnlund till mig och frågade om jag ville komma på tjejträff.
Jag kände inte Karin men det visade sig att hon nyss hade flyttat in i villa Högvalla, ett kvarter bort.
Jag var nybliven mamma och ganska ny i Ljusfallshammar så jag tackade förstås ja.
Så startade vår långa vänskap.
Karin tog initiativ till en mängd aktiviteter. På den tiden var det populärt med vävning och vi gick tillsammans på kurs i flera terminer. Vi köpte egna vävstolar och satte upp väv hemma. Karins vävintresse fortsatte med fler kurser, bl.a. på Sätergläntan. Ja vävintresset höll i sig hela livet. Karin vävde vackra trasmattor även under sitt sista år.
Det var även populärt på 70-talet med folkdans. När det anordnades sådan kurs på orten anmälde vi oss parvis direkt.
1977 föddes Olle, nummer tre i Ahnlunds syskonskara. Elsa var då 11 år och Pelle 10 år. Vår andra son Calle föddes samma år. Det var roligt att dela småbarnsåren med Karin. Ett stort familjeintresse var alla paddelturer som vi gjorde på åarna runtom Finspång. Inget var besvärligt.
Sönerna växte upp och började förskolan. Varje morgon stod vi och väntade på skolbussen och när vi lämnat pojkarna sprang vi vår 2,5 km runda. Det gjorde vi i sju år.
Många trevligheter avlöste varandra. Karin hade alltid något på gång.
Vi blev ett stort gäng som träffades ofta på fest hos varandra. Alla gillade att sjunga och spela och vi ordnade diverse visaftnar. Hade vi tur satte sig Karin vid flygeln för att spela.
Karin blev förtjust i sånger av Brel. Då åkte vi alla på Brel-konserter.
Tango blev nästa stora intresse. Då åkte vi till Hemgården på kurs. Det blev också tango i Stockholm och i Krokstrand.
Karin hade även nya yrkesplaner. Efter studier i Örebro utexaminerades Karin som socionom.
Psykoterapi 1, 2, 3 klarades också av med glans. Och Karin kunde titulera sig legitimerad psykoterapeut. Ett otroligt arbete och en envis målmedvetenhet låg bakom.
Efter jobb i Norrköping, arbetade Karin att på Reda-kliniken under flera år. I alla väder körde Karin den krokiga och djurtäta vägen till Linköping.
Nästa utmaning blev att starta ett eget företag med maken Gunnar, Psykiatri och Psykoterapi. Det blev fullt upp med jobb, utbildningar för läkarstudenter och föredrag.
Trots mycket arbete höll Karin kontakt med sina vänner och som bara blev fler och fler.
Karin drömde om ett skärgårdsställe. Inom ett år dök Björkskär upp. Ett verkligt paradis och en glädjekälla för familjen med barn och barnbarn och alla vänner.
Resor till Guadeloupe blev nästa stora vurm
Under femton år gjorde vi också Öst/Väst resor. Det var Karin och Karins syster Margareta, med tre väninnor som kom på idén att träffas en helg i slutet av sommaren, ena året på västra sidan av Sverige och det andra året hos oss på östra sidan. De sista fem åren fick även våra män följa med.
Så här hade det kunnat fortsätta med nya infall och nya intressen, men livet ville annorlunda.
Under sjukdomstiden hann Karin att dela bilder och minnen med mig och min man Leif och med många andra av sina vänner. Vi var verkligen många som följde Karin till sista stund. Hon var sig lik in i det sista. Skärpt, klok, vacker, humoristisk, uppriktig - och empatisk. Det var Karin som på slutet fick trösta mig.
”Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän. Något fint går itu”