Kerstin Andersson, Råå, har gått bort vid 92 års ålder. Närmast sörjande är hennes tre barn Kristina, Jonas och Lena med familjer.
Kerstin var egentligen vår halvsyster, vi hade samma pappa. Hon kom dock att växa upp med sin mamma och mormor. Hennes far gifte om sig när Kerstin var 15 år, varefter hon på fem år fick fyra halvsyskon. Vår mamma Daisy såg till att Kerstin blev en del av vår familj. Vid aftonbönen, som hon läste med oss barn varje kväll, ingick Kerstin självklart som en av dem som skulle välsignas. Och Kerstin bjöds hem till oss i Svedala i samband med större helger.
Kerstin utbildade sig som mycket ung till småskollärare i Strängnäs, gifte sig med civilingenjören Bengt Andersson och flyttade till Finspång, där Bengt fått anställning på STAL. Innan Kerstin fyllt 30 hade de fått sina tre barn. Kerstin och Bengt förblev Finspång trogna i nästan 40 år. De var båda sociala och sportiga människor, som mer än gärna åkte till Grövelsjön på sportlovet och seglade utanför Bohuskusten på somrarna.
Som vuxna kom vi halvsyskon med familjer att umgås ganska ofta med Kerstin och Bengt. Och efterhand kändes det där med att omnämna varandra som ”halvsyskon” bara konstigt. Vi var syskon som stod varandra rätt så nära, punkt!
När Kerstin och Bengt var i 60-årsåldern inträffade en stor förändring i deras liv. Bengt erbjöds en hög befattning vid ABB i Schweiz. Kerstin valde att sluta sin anställning som talpedagog inom grundskolan och flyttade med till Baden. Där hade de några fina år tillsammans.
Men de hade bestämt sig för att inte pensionera sig i Schweiz. För på Råå väntade ett litet rart hus som Kerstin fått ärva av sin mamma. Bara något år efter att Kerstin och Bengt bosatt sig på Råå inträffade hennes största sorg i livet: hennes livskamrat sedan nästan 50 år tillbaka dog hastigt och oväntat. Det blev några svåra år för Kerstin men med stöd av sina barn och barnbarn, övrig släkt och vänner förmådde hon hitta tillbaka till livsglädjen.
För drygt 10 år sedan inträffade det märkliga att Kerstin och hennes nyligen pensionerade syskon, som dittills bott på olika håll i landet, kom att samlas i nordvästra Skåne. (Vår yngsta syster, Pia, gick tyvärr bort för 20 år sedan.) Fr o m 2009 har vi bröder således, både tillsammans och var för sig, umgåtts mycket med vår charmiga och trevliga syster Kerstin.
Kerstin var mycket viktig för sina tre barn men också för oss. Hon var sina vänners vän. Hon hade mycket humor och älskade att leva. Hon njöt av sitt vackra hem och sin fina trädgård på Råå. Inte minst uppskattade hon att hon kunde ta sitt dagliga morgondopp från bryggan bara ett stenkast från hemmet.
Vi syskon blev med åren tighta. Och vi minns med glädje att hon skrev följande i gästboken till en av oss på dennes 70-årsdag: ”Ni bröder är den bästa presenten jag fått av vår gemensamma far!”
Vår syster Kerstin fattas oss!