Kerstin och jag har känt varandra sedan 1965, då hon och hennes man Jan flyttade till Norrköping från Skåne och vi träffades i Round Table.
Kerstin var mycket vänfast - hon hörde alltid av sig när jag var sjuk eller annat. När jag opererades för gallan var hon den första som ringde för att höra hur jag mådde. Detta gällde alla i hennes stora vänkrets.
Tyvärr gick Jan bort alldeles för tidigt och Kerstin blev ensam med Ola och tvillingarna Åsa och Mats. Det var tufft men hon klarade av det också.
Vårt stora äventyr var resan till USA och San Francisco. Fredrik, min son, hade fått ett stipendium till Stanforduniversitetet och jag ville förstås gärna hälsa på. Min man var för dålig för att flyga så långt men Kerstin sa: Jag följer med. Jag har alltid drömt om att få se Golden Gatebron. Så vi flög iväg mars 1990, först några dagr i New York med sightseeing och musikalen Phantom of the opera, och sedan San Francisco, där Fredrik stod och väntade och hade ordnat motellrum.
Naturligtvis susade vi över Golden Gatebron till Napa Valley och alla vinodlingar. Vi åkte San Franciscos berömda spårvagnarna, åkte ut till fängelset Alcatraz, var i Palo Alto och såg det kända Stanforduniversitet och mycket mera. Efter en vecka i San Francisco hyrde vi bil och åkte kustvägen till Los Angeles med besök på Universal Studios, Santa Monica och Hollywood. Hem tog vi stora motorvägen och Kerstin körde hela vägen. Hon tyckte om att köra på natten.
Kerstin var otroligt social och utåtriktad och var aktiv i många föreningar. Först och främst Ladies Circle under många år och där Kerstin var med ända till hon blev sjuk för några år sedan. Hon satt många år i styrelsen för Johannesgården, Hem för gamla, på Schalegatan, ett ideellt drivet boende, där alltid prästen i Johannes kyrka var ordförande. Kerstin var också mycket aktiv i Rädda barnen och Sällskapet Bifrost.
Kerstins sista år bodde hon på Granen, där hon fick god omvårdnad. Vi är många som saknar henne och är tacksamma för att ha haft henne som vän.