En nära vän och mångårig arbetskamrat har slutat sitt liv på jorden.
Jag var endast 10 år gammal när han blev min första pianolärare. Han var då student vid Lärarhögskolan i Linköping och jag en liten folkskolegrabb.
Efter lärar- och kantorsexamina blev han skolkantor i Edsbruk söder om Valdemarsvik. Då hade jag fortfarande kontakt med honom, men mera sporadiskt.
1961 anställdes han vid Hagaskolans musikklasser dit jag kommit året innan, på hösten 1960. Då började ett nära samarbete, som varade ända till han pensionerades i mitten av 1990-talet.
Lars var en utomordentligt skicklig musiker och pedagog. Hans förmåga att inspirera och engagera musikklasseleverna var enastående. Ett enda exempel må nämnas:Vi hade gemensamt ansvar för körsången i årskurs 9 - 60 st 15-16-åringar. En dag när vi började närma oss slutet av höstterminen kom han till mej och föreslog att vi skulle prova om eleverna kunde sjunga "Hallelujakören" ur Händels oratorium "Messias" vid julkonserten, som skulle ske i samarbete med Norrköpings Symfoniorkester. Jag var skeptisk och trodde inte att eleverna skulle klara av en så krävande uppgift.
Men vi bestämde oss för att börja repetera. Det blev en stormande succé och sedan återkom den åtskilliga år och utökades med flera satser ur "Messias".
Lars var också en utomordentligt skicklig pianist. Med våra sexor skulle vi sjunga en sång för fyrstämmig diskantkör med en krävande ackompanjemangsstämma av Franz Schubert. Han klarade det galant och mycket smidigt. Hans förmåga att få pianot att sjunga till barnens röster var enastående.
Förutom i musikklasserna samarbetade vi musikaliskt i Korskyrkan under många år.
Som person var han alltid vänlig och smidig att ha att göra med. Han lämnade gärna och generöst plats för sina medmänniskor och hade aldrig behov av att dominera.
Hans betydelse för åtskilliga generationer musikklasselever är oskattbar. Vi är många som med tacksamhet och glädje minns honom.