Marianne Rosander vår kära vän gick bort den 14 maj, ett par veckor före sin 75-årsdag. Vi tänker på familjen som mister en kärleksfull, varm, rolig, klok och skön hustru, mamma, svärmor och farmor.
Marianne var nog drottningen i vårt gäng av flickskolekompisar. Det var inte bara längden som imponerade, det var någonting med värdigheten.
Med självklarhet bar hon upp skepparkavajen, de utsvängda jeansen och modsfrillan när Lena och hon, efter en sommar i England, släntrade uppför Drottninggatan i nedslitna träskor.
Norrköpings coolaste tjejer. 1963 tror vi visst att det var.
Och så har det fortsatt med en osviklig känsla för stil.
Marianne har bejakat skönheten, inte bara de konventionella former som vi alla kan vara överens om. Hennes horisont har varit vidare och gränsöverskridande.
Hon tog vara på skräpet, resterna av graffitimålarnas nedskrapade färgsjok och satte samman till nya ordlösa skapelser av färg och rytm till en skönhet bortom språket.
Redan i ungdomen visade hon talang för konstnärligt skapande. Efter ett äventyrligt år som au pair i Iran, ägnade hon sig åt silversmide på Leksands Folkhögskola och på senare år utbildade hon sig inom dekormåleri med fantastiska skapelser i ådrings och marmorerings-tekniker som resultat.
Hon var öppen och nyfiken i sin konstsyn och omfamnade till exempel verk av konstnärsparet Pierre et Gilles, som utmanar våra fördomar i en maximalt kitschig stil. Ja, hon överraskade ofta i sina val. Såg hon något som stack ut i mängden av prylar, något egensinnigt, så slog hon till och med ett snabbt köp kompletterades den växande samlingen. Marianne var varm och generös men hade också en stark integritet. Hon tog rättframt ställning mot orättvisor, hyckleri och maktmissbruk.
Vid Lundsberg i Värmland fanns Mariannes smultronställe från barndomen. Mormoderns lilla stuga precis vid sjön som Marianne och hennes Per så småningom kunde förvärva. Där kom de att njuta av allt sommaren gav och med tiden vara med att arrangera de årliga kulturevenemangen.
Marianne och Per fick sitt efterlängtade barnbarn för ett knappt halvår sedan.
Så mycket hon hade haft att ge till den lille! Så mycket av kärlek, visdom, öppenhet, bus och glädje som nu kommer att leva kvar i minnen och berättelser.
Tack vare Marianne och Lena har vår lilla skara av kompisar från förr, hållit ihop och träffats genom åren. De har öppnat sina vackra hem och sett till att det funnits plats för oss alla som numera bor bortom Norrköping.
Det får vi också tacka deras män för. Och så Katta förstås som från sin destination, Geneve, är en fena på att hålla kontakt och ser till att vi träffas när hon tillbringar somrarna i Norrköpings environger.
En sak till…..
Mariannes skratt och hennes underbara fnissande. Det glömmer man aldrig.