Adjunkt Birgitta Wahlberg har avlidit. Hon föddes 10 november 1933 och dog i Norrköping 19 oktober 2022. Närmast sörjande är sonen, finansmannen Jan Amethier, dennes hustru, journalisten Malin Amethier, och deras söner Patrik och Martin, båda managementkonsulter.
Birgitta Wahlberg föddes i Västerbotten som enda dotter till SJ-anställde Einar Lindqvist och hans hustru Hulda. Faderns yrke gjorde att Birgitta som barn bodde på en rad olika platser. Gymnasiet gick hon i Umeå på latinlinjen.
Birgitta Wahlberg var änka efter civilingenjör Thomas Wahlberg.
Hennes val av framtid och yrke kom att påverkas av en resa som det statliga järnvägsbolaget i Frankrike inbjöd SJ-anställdas barn till. Kravet för att få delta var grundläggande kunskaper i franska. Resan väckte Birgittas kärlek till Frankrike och gjorde att franska blev hennes huvudämne när hon valde att bli språklärare.
Efter språkstudier vid Uppsala universitet, Stockholms högskola, Sorbonne i Paris och University of California, Berkeley tillträdde Birgitta en tjänst som adjunkt i Piteå 1959. Därifrån flyttade hon 1961 till Norrköping, där hon först var adjunkt på De Geergymnasiet, innan hon 1968 blev adjunkt i franska och spanska vid Hagaskolan, där hon stannade fram till sin pensionering. Anledningen till att hon flyttade till Haga var att Norrköpings kommun beslutat förlägga sin spanskundervisning dit.
Amnesty och Alliance Français i Norrköping var de två sammanslutningar Birgitta Wahlberg ägnade mest tid. Hon lade ner oräkneliga timmar på att skriva brev för Amnesty till makthavare världen över för att hjälpa politiska fångar. Och i Alliance Français satt hon mer än två decennier i styrelsen, bland annat som sekreterare och ordförande.
Vi som varit kollegor med Birgitta vet med vilken total pondus hon skred till verket när såg till att hennes elever verkligen hade kunskap med sig ut från hennes lektioner. Och aldrig glömmer vi hur hon tog strid för ett rökfritt lärarrum på Hagagymnasiet, ett av de allra första i Sverige som slapp rökarnas terror.
Orädd, rakryggad och färgstark, sådan var hon, Birgitta. Alltid villig att ta obehag för det hon ansåg rätt.
Vad det gladde oss, hennes vänner, när hon gifte sig med sin Thomas 1994 och började ett helt nytt liv med bland annat resor till museer runtom i världen för att se den konst som betydde mycket för dem båda. Femton år fick de tillsammans, innan Birgitta 2009 blev änka.
Runt Birgittas generösa bord samlades vi och kunde ibland överraskas med en norrländsk delikatess som åkerbär till dessert. Värdinnan kunde allt. Till exempel var hon fenomenal med nål och tråd. Personligen har jag också sett henne med såg och hammare och spik. Det var vid hennes och Thomas fäbod i Härjedalen. En björn hade slitit loss trappan för att komma åt insekter i virket. Birgitta såg till att trappan snabbt kom på plats igen. Någon björnfrossa gav hon inte uttryck för.
Nu är hon död, vår Birgitta. Det gör ont.
Vännerna genom Inger Dahlman