Rolf Wennberg lämnade oss i våras. Känslorna av saknad uppvägs av alla ljusa och fina minnen. Vi delade intresset för flyget och flygplatserna.
Rolf kom tidigt i kontakt med flyget som tampkastare på Ahrenbergs klassiska tremotoriga flygplan Ju 52. På Ju 52-an begick Rolf mandomsprovet att gå ut genom ett sidofönster och gå in genom nästa sidofönster efter en promenad på vingen under flygning! Rolf blev så småningom fältflygare i Flygvapnet och flög J29 Tunnan.
Flygintresset bestod även efter flygvapentiden och Rolf kom att arbeta på Bromma flygplats. Därefter kom Rolf till Luftfartsinspektionen där han så småningom blev chef för flygplatskontoret och var ansvarig för att inspektera och godkänna våra flygplatser, alltifrån små gräsfält till Arlanda.
Själv arbetade jag under många år tillsammans med Rolf. Otaliga gånger har vi stått tillsammans i blåsten (det blåser nästan alltid på flygplatser) och tittat på reservkraftverken eller på räddningsstationerna.
Rolf var mycket duktig i sitt arbete men framför allt minns jag honom som en underbar arbetskamrat och fin människa. Han kunde vara en bestämd myndighetsperson men samtidigt vara förstående för andras svårigheter och problem. Rolf var pragmatisk utan att ge avkall på sitt uppdrag.
Den fina kamratskapen på arbetsplatsen utvecklades under åren till en djup vänskap. Jag har haft uppgiften att tacka av åtskilliga medarbetare vid deras pensionering men aldrig har jag känt sådan saknad som när det gällde Rolf. När Rolf gick i pension fick han också ett väldigt stort och fint tack från en mängd personer ute på Sveriges flygplatser.
Jag saknar den fina människan Rolf Wennberg, arbetskamraten och vännen. Jag är säker på att den känslan delas av alla oss som hade förmånen att komma i kontakt med Rolf. Till sist består ändå de fina minnena från alla blåsiga flygplatser, från alla flygningar tillsammans och de många fina stunderna på kontoret och privat i familjernas krets.