Så många goda minnen vi har av Tore! Jag, Karin, mötte honom allra först som förälder till deras två barn som jag hade förmånen att vara lärare för på Jurslaskolan på 1960 och -70-talet, då skolan fortfarande var ett provisorium, en barack utslängd på åkern, men där föräldrar som Tore bidrog till att ordna skolgårdsmiljön. Som gatuingenjör inom kommunen var hans kunskaper värdefulla.
Jursla var en snabbt växande ort på den tiden och orienteringsklubben Bråbo OK (sedermera Åby SOK och idag OK Kolmården) var en betydande kraft i det lilla samhället, och inte minst genom Tore, som var med och byggde upp klubbverksamheten. Lillsjöstugan byggdes, elljusspåret kom till liksom de första motionsslingorna och Tore drog ett stort lass i det arbetet. Under de första åren lärde jag känna Tore genom styrelsearbetet, där han alltid tryggt och pålitligt fanns till hands med sitt lugn och sina goda råd. Tid var något som han generöst delade med sig av.
Han kom att ta ett stort ansvar för Lillsjösugan, blev "hustomten", som i ur och skur och dygnet runt om såg till att den sköttes på allra bästa sätt. Han var också ansvarig för uthyrningen av den, och vi litade alltid på att Tore hade koll på läget.
Med andra veteraner fanns han förstås också med när de längre motionsspåren drogs i skogarna runt Lillsjön och Herrsjön.
Med ett förflutet i sitt tidigare yrkesliv som gatuingenjör vid Norrköpings kommun kom hans kunskaper och erfarenheter väl till pass vid byggandet av det nya spåret. Tore framförde sina synpunkter till oss inom projektledningen och bidrog därmed till att spårsträckningen blev så bra.
Tore tog aktiv del i det praktiska spårarbetet och var ofta först på plats när klubbens veteraner samlades på morgonen för dagens spårarbete. Oftast gick allt enligt plan med ett undantag. Vid ett besvärligt stigkors med ett källsprång tvingades vi spärra av det bottenlösa stigkorset med rödvita band. Tore kom till platsen, kröp under banden för att testa bärigheten på spåret. Tore åkte ner till midjan men tog sig ensam snabbt upp på det torra igen och såg ut som en "lergubbe". Snabbt ombyte och så igång med arbetet igen, typiskt för kämpen Tore.
Efter denna incident döptes stigkorset till "Tores plats".
Tore skapade värme även på hemmaplan för sina vänner. In i det sista höll Tore igång och de senaste åren tillbringade han nära sin son och släkten i Trollhättan. Hos oss satte han spår.