Som tidigare meddelats har Christer Dominder avlidit. Han sörjs närmast av Marita och barnen Jenny, Gustav, Linnea och Anton med familjer.
Vi lärde känna varandra runt år 1984. Han hade ett litet krypin på Stadsmuséet där han ägnade sig åt ”tomteforskning”. Vi fick beredskapsarbete på Arbetets museum. Med stöd av kommun och Arbetsförmedling ledde han 1986–89 Projekt Arbetarminnen. Han utbildade intervjuarna och utvecklade deras arbetsmetoder.
Hans modell spreds sedan vidare på annat håll. Arbetarminnens drygt 300 intervjuer med särskilt textilarbetare följdes av Holmenminnen, som bland annat resulterade i boken Papperets mästare. Minnen från arbetslivet på Holmens Bruk under 1900-talet (1997), som vi redigerade. Den djupa kunskapen om arbetarstaden Norrköpings historia var användbar i arbetet som intendent och chef för Stadsmuséet.
Christer och jag blev goda vänner. Vi var förankrade i 60-talets popmusik; diskuterade modskultur och hur Keith Moon i The Who spelade trummor. Christers band från den tiden hette visst Ourselves. Vi hade liknande erfarenheter av 70-talsvänstern och delade intresset för politik och kulturhistoria. Vi bollade ständigt idéer, fast han var bättre på att utföra dem än jag. Och vi umgicks familjevis. Ett oförglömligt minne är en midsommarafton där Christer guidade i det unika firandet i Brevens bruk. Vi klev in i en svensk pilsnerfilm från trettiotalet – utan pilsner.
Christer var estet. I sin ungdom gick han i skräddarlära hos modedesignern Sighsten Herrgård. Svenska mods var i allmänhet lite slafsiga. Det var inte Christer – långt därifrån. I stället utmejslade han sin egen stil. När den långvariga sjukdomen drabbade honom och han bara klarade av att prata kort-korta meningar, använde han sin ipad för att kommunicera. Bland annat visade han sidor med de kläder han gillade.
Ett återkommande inslag var de möten Christer, historikern Hans Nilsson och jag hade i antingen Norrköping eller Linköping. De inleddes av fika, lunch och så brukade vi gå till en skivaffär och kanske ytterligare en fika innan vi avrundade dagens ”Fortbildning”.
Umgänget med Christer var en ständigt pågående kombination av nöje och fortbildning. Jag saknar honom oerhört. Som den tidiga arbetarrörelsen uttryckte det: Vi lyser frid över hans minne.