Vi träffas i Thomas Wärfmans arbetsrum, tre trappor upp i Kyrkans hus i Norrköping. Här har han haft sin arbetsplats sedan 2014. Då tillträdde han som kyrkoherde i Norrköping efter en omorganisation, då den kyrkliga samfälligheten gick över till att bli ett enda pastorat.
– Jag kände verkligen att jag ville ha den tjänsten. Och jag fick den. Det har varit fantastisk roliga år, konstaterar han när det bara är knappt två månader kvar på just den här tjänsten.
Men vi återkommer till det. I stället flyttar vi oss tillbaka i tiden. Då tanken på att bli präst så sakteliga växte fram hos Thomas Wärfman, som är uppvuxen i Norrköping.
– Jag började faktiskt att plugga praktisk filosofi i Uppsala, utan någon tanke på att bli präst. Men jag kände en stor nyfikenhet kring de existentiella frågorna och började i stället att läsa teologi. Och jag flyttade i från Uppsala som prästvigd, säger han.
Det var 1990. Sedan dess har Thomas Wärfman bland annat hunnit med att vara kyrkoherde i olika församlingar och stiftsadjunkt i Linköping. Senast, innan han tog över ledarkapet i Norrköpings pastorat, var han stiftsdirektor i Stockholm, det vill säga ledare för stiftskansliet där.
Men nu börjar något helt nytt. Den 1 april tillträder han som domprost i Växjö.
– Det innebär att jag blir kyrkoherde i Växjö domkyrka och att jag också är biskopens ersättare i domkapitlet. Tjänsten kändes oerhört lockande eftersom jag har erfarenhet både från arbete på stiftsnivå och med arbete i kyrkan, förklarar han.
Till att börja med kommer han att veckopendla. För kvar i Norrköping finns Camilla Ruben som han lever tillsammans med. Men hon kommer att flytta med vartefter. Hon har fått jobb som stifsdirektor i Växjö och lämnar vartefter sin tjänst som kanslichef på Kyrkans hus.
– Vi flyttar permanent i augusti, vi har börjat rekognosera inför var vi ska bo, säger Thomas Wärfman.
Du lämnar Norrköping efter nästan sju år som kyrkoherde, vad är du mest stolt över att ha åstadkommit?
– Jag skulle säga tre saker. Diakonicentrum är en. Jag fick vara med att dra igång den viktiga verksamheten, där unga kan få stöd och hjälp.
– Jag är också nöjd med det sätt vi för samtal på, med både de som är engagerade i kyrkan och de som inte är det. Ett exempel är tidningen Hej Livet som når ut till väldigt många.
– Och så Stadmissionens etablering här i Norrköping, det har varit väldigt viktigt för mig att jobba för.
Vad har varit tuffast med jobbet här?
– Det var nog att komma in just när den nya omorganisationen hade genomförts. Det fanns mycket åsikter. En del som ville ha det som det varit och andra som ville ha det på ett helt annat sätt.
– Och att vara ledare är inte att bestämma utan att se vad som är möjligt att forma och sedan hålla processen igång. Det är inget man gör själv.
Men du gillar uppenbarligen att leda?
– Ja, jag har nog alltid haft viljan att leda. Redan som ung ville jag det, men jag hade nog kanske inte de rätta redskapen då. Det är skillnad nu när man har mognat.
Vad kommer du att sakna mest från tiden i Norrköping?
– De goda samtalen jag haft. Men jag kommer ju att behålla kontakten med Norrköping.
Du fyller 60 år i november. Du känner inte att det är dags att trappa ner?
– Nej, absolut inte!
Fram tills rekryteringen av ny kyrkoherde är klar kommer församlingsherde Katarina Wändahl att vikariera på tjänsten.