På caféet ett stycke bortom stadens larm jobbar Maria med de glada ögonen. Här står hon bakom glasdisken och tar emot varje gäst, som vore det en efterlängtad vän som kom på besök. Det är det inte. Det är bara Yvette men sin gamla mamma Margarita som kommer. Som vanligt.Yvette parkerar försiktigt sin gamla mamma vid det bord hon alltid parkerar sin gamla mamma vid. En fanta och en flaska mineralvatten serveras henne innan Yvette klackar iväg med korta energiska steg. Kvar sitter Margarita.Ingen ska tro att Margarita är vem som helst. För vem som helst är hon verkligen inte. Hon är hustru efter avlidne direktören vid den sedan länge nedlagda strumpfabriken. Margarita behandlar man inte hur som helst. Men darrande ådrig hand fattar hon glaset med fanta och för det försiktigt till munnen. Med stor möda lyckas hon svälja en liten klunk av innehållet. Det är som om något tar emot varje gång hon sväljer. Hon vet om det och dottern vet om det och därmed får det räcka. Innerst inne vet de nog båda vad allting handlar om men ingen av dem orkar ta ordet i sin mun.Margarita stryker varsamt över det nylagda hårdsprayade håret som täcker hjässan likt en hjälm. Hon plockar försiktigt med pärlörhängena medan hon hela tiden stirrar mot ytterdörren. Snart ska Yvette stå i dörren igen för att hämta henne. Snart. Så som hon alltid gör.Maria med de glada ögonen vet. Hon vet att Margarita minsann inte är vem som helst. Och hon vet att Yvette inte kan springa fortare än hon redan gör. Att ta hand om den gamla har blivit allt mer betungande. Maria med de glada ögonen låter allting vara därvid och bevarar det i sitt hjärta.Besöken i caféet liknar en ritual. Där kommer Yvette med mor sin under armen. Där sätter man ner den alltid lika oklanderligt välklädda och prydliga damen. Någon beställning behöver inte göras. Maria vet redan vad som önskas.Ett stycke därifrån brusar staden. Där småspringer människorna och där tutar en strid ström bilar. Där pågår kampen mellan tiden och pengarna, dessa eviga kombatanter.Margarita för glaset till sin mun och tar försiktigt en liten, liten klunk. Med möda lyckas hon svälja ner drycken.Margarita har för länge sedan slutat springa. Stafettpinnen är överlämnad till nästa generation. Att lyckas svälja är hennes dagliga kamp. Att hålla sig kvar på banan ett varv till.
