Bertil Ingwaldson med den klassiska gitarren.
Bertil Ingwaldson var 13-årsåldern när han började fingra på gitarren i föräldrahemmet i Åby. Det var i början av femtiotalet och de första influenserna kom från den då nya musikstilen rock´n roll och svensk schlager. Men det är framför allt inom klassisk musik och jazz som Bertil har sin musikaliska hemvist.
– Jag växte upp med en pappa som spelade fiol i Östergötlands spelmanslag. Han var riksspelman men musiken var en hobby, till vardags jobbade han som textilarbetare i Torshags bomullsfabrik, berättar Bertil.
Vägen till att lära sig spela gitarr gick genom att kopiera det han hörde på radio och på skivor. När han ryckte in i lumpen på F13 hade han skaffat sig en elgitarr som han tog med sig.
– Det blev populärt. Jag kopplade in elgitarren i en radioapparat och så blev det liv på luckan, säger han och skrattar.
Efter lumpen började Bertil i Sune Peters orkester som spelade tre kvällar i veckan på Storan och på Standard hotell. 23 år gammal fick han erbjudande om att börja spela med Kingis Lindskogs orkester som var väl ansedd i Norrköping.
– Vi hade mycket jobb under Norrköpingsutställningen 1964. Vi spelade flera gånger i veckan på Folkborgen. Det var där jag genom en musikerkollega jag fick höra talas om Norska Amerikalinjen. Han hade spelat i orkestern på båten så jag bad honom lägga ett ord för mig.
Fram till att Bertil mönstrade på det norska fartyget i Oslo hade han jobbat halvtid vid sidan av musiken som reklamtecknare på Langers. Nu började ett liv som heltidsmusiker när han fick göra en provtur mellan Oslo och New York.
Trots att han missade första spelningen för han blev sjösjuk så fick han jobbet. November 1966 började ett sex månaders äventyr med kryssningar som utgick från New York till Karibien och en lång kryssning över Atlanten in i Medelhavet.
Att få träffa gitarrlegendaren Les Paul var stort för Bertil Ingwaldson
– Vi besökte runt 20 öar i Västindien, ofta var det steelbands som välkomnade båten på öarna. När vi kom tillbaka till New York mellan kryssningarna var jag ibland ledig fyra dagar då åkte jag till Harlem eller någon annanstans och lyssnade på jazz.
Det var musiker som trummisen Max Roach, gitarristerna George Benson, Grant Green, organisten Jack Macduff och många fler som Bertil upplevde på nära håll på små klubbar i den segregerade stadens myllrande nattliv.
– Det var kul. Trummisen i vår orkester och jag var de enda vita uppe i Harlem. Men vi var musiker så det var inga problem, vi blev väl mottagna.
När fartyget efter ett halvår åter anlände till Oslo ville kapellmästaren att Bertil skulle fortsätta i orkestern men nya anbud hade dykt upp.
– Jag tyckte det skulle vara kul att prova på att göra en folkparksturné och jag hade fått anbud från Ann-Louise Hansons orkester under ledning av Bruno Glenmark. Det blev 87 folkparker den sommaren.
Gitarren tog Bertil Ingwaldson ut i världen och till åtskilliga möten med intressanta människor.
Med på turnén fanns också imitatören Bosse Parnevik och Lasse Berghagen.
– Lasse var precis nyskild från Lill-Babs och nedbruten men han var också festlig, vi delade hotellrum många gånger. Han ville lära sig spela gitarr så jag visade honom en del.
Även om turnerandet var roligt så började han fundera på ett lugnare liv som lärare. Efter att ha studerat klassisk gitarr med Per-Olof Johnson vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium och Malmö musikhögskola började han 1973 som den första gitarrläraren någonsin på kommunala musikskolan i Norrköping.
Bertil Ingwaldson med en luta.
– Lärarjobbet var roligt och jag kunde samtidigt hålla på med klassiska gitarren. Jag bildade Norrköpings kammartrio och gjorde konserter med Norrköpings symfoniorkester.
Fram till mitten av 1980-talet spelade han klassisk gitarr och luta i en mängd sammanhang tills en skada i högerhanden satte stopp. Men det var inte slutet för Bertils musicerande utan han fortsatte som det en gång började med plektrum och elgitarr i olika jazzband och i Söderköpings storband.
Bertil Ingwaldson var gitarrlärare på Norrköpings kommunala musikskola mellan 1973 och 2006. Från 1985 fram till pensionen jobbade han främst på musikgymnasiet på De Geer skolan.
– Jag ville inte bara kompa i storbandet så jag fick spela altsaxstämmor. Jag satt bredvid Palle Eriksson som var den bästa solisten i bandet. Det var skitkul, vi blev kompisar och spelade ibland lite duo vid sidan av.
Det senaste åren har Bertil slutat spela i offentliga sammanhang men han har inte lagt gitarren på hyllan för det.
– Det blir nog en halvtimme varannan dag i alla fall och så händer det att jag och Sirpa (Bertils fru) spelar lite gitarr och munspel tillsammans. Hon har bra gehör och plockar upp melodierna fort.