Brandförsvaret i Norrköping har haft sina stora profiler genom åren som, om man så vill, kan spåras tillbaka ända till Gunnar Nordahls dagar. I hans fall lockade dock proffslivet i Milan mera. Torsten "Totte" Westöö, 70 år i dag, lade däremot i princip hela sin yrkeskarriär hos brandkåren och han kvalar därmed ledigt in till titeln som en av stans mest välbekanta brandmän genom tiderna.
– Kanske det, det är mycket möjligt, säger han.
– Så jobbade jag i 40 år också. Samtidigt som jag höll på med idrott och lade mycket tid och kraft som ungdomsledare inom handbollen. Plus, förstås, att jag var ute en hel del i vimlet som ung. Då lärde man sig känna en massa folk samtidigt som de förstås fick veta vem man själv var.
"Totte" började inom brandkåren 1974, strax efter det att han omgrupperat till Norrköping från födelseorten Katrineholm. Att bli brandman var en gammal pojkdröm som äntligen gick i uppfyllelse.
– Jag sökte när jag bodde i Katrineholm också. Men där kom jag inte in. Det gick bättre här i Norrköping, berättar "Totte".
I pojkdrömmen var brandman snudd på det fulländade yrket. Och, jodå, det höll måttet även i verkligheten.
– Jag trivdes alltid jättebra och tyckte aldrig att det var jobbigt eller tråkigt att gå till jobbet. Jag har alltid gillat action, även om brandmansyrket verkligen inte alltid innebär en massa spänning. Det som fascinerade var att man aldrig visste vad som väntade när man kom till jobbet. Man hade ingen aning om vad som låg framför en.
Det kunde, förstås, vara dramatik, sorg och elände.
– Rent känslomässigt har jag gjort mig av med allt som jag upplevde. Minnena sitter kvar men de är just bara minnen i dag. När man var ute på jobb gällde det också att koppla bort känslorna. Även om det var svårt fick man inte ta åt sig. Vi hade ett jobb att uträtta och i den rollen gick man in. Bearbetningen fick ske efteråt, när jobbet var avslutat. Fast det tog lång tid innan vi fick hjälp med den biten. Mestadels fick man bearbeta det man upplevt helt på egen hand. Det kunde vara tufft.
Födelsedagsintervjun sker hemma i "Tottes" kök. På andra sidan gatan ligger brandstationen. En sorts påminnelse om jobbet, yrket och karriären.
– Är fönstret öppet hör jag larmen i högtalarna.
Vill du instinktivt rycka ut?– Nej, nej, det har jag släppt. Ibland lyssnar jag efter vilken adress de säger. Fast ibland kan jag sakna adrenalinet man kände vid ett larm. Min devis var alltid att branden aldrig skulle bli värre än vad den var innan jag kom. Det kunde annars inträffa om man fattade fel beslut. Jag tycker nog jag höll mig rätt bra till det.
– Däremot minns jag ett släckningsarbete som inte gick som jag hade tänkt mig. Det var vid den omfattande kedjehusbranden i Åby för några år sedan. Vi var inställda på att få stopp på branden efter tre av de fem kedjehusen. Tyvärr blev branden oss övermäktig och tog även en fjärde bostad i längan. Vi klarade inte det vi hade hoppats på och det kändes tungt. Det berodde inte på något misstag. Branden var för tuff helt enkelt. Vi stod inför ett besvärligt läge. Jag skulle göra på samma sätt i dag.
"Totte" – som betade av i stort sett alla positionerna på brandkåren mellan brandman och inre ledningsbefäl via brandmästare – hyllar kamratandan och sammanhållningen som en av de ledande yrkesförmånerna. Känslan av att kunna lita på sin nästa i de allra svåraste av situationer.
– Vi kunde vara vansinniga på varandra efter en ful tackling när vi spelade fotboll eller innebandy på fysträningen. När larmet gick var vi ett team där alla hade sin givna roll och där man kunde lita på att alla verkligen utförde sin roll. Allt groll försvann direkt. Det var en riktigt skön känsla.
"Totte" lämnade brandkåren som pensionär 2013. I ytterligare fem år jobbade han som IT-handläggare inom kommunen innan det fick vara slut på "riktigt" i somras. Nu njuter han till fullo av ledigheten.
– Skönt. Alla pensionärer säger att de har så mycket att göra om dagarna. Inte jag. Jag trivs med att inte vara fullbokad. Huvudet måste förstå att kroppen har hunnit blir 70. Förresten, jag spelar bowling två gånger i veckan.
En form av action det också.