Man får inte direkt intrycket att Chana Grentzelius är rädd att ge sig i kast med saker. Som väktare på Media Markt måste hon vara beredd att gå till handgripligheter när hon konfronterar tjuvar.
– Många är män som är större än jag, och ibland kan de vara flera, säger Chana. Man vet aldrig på förhand om nån kommer bli våldsam. Men det är ju lite spännande. Jag är sån. Och ingen stjäl på mitt varuhus!
Hon jobbar också med att köra rondbil på nätterna och med bevakning i varuhusen inne i stan när butikerna har öppet.
– På stan handlar det mycket om snatteri. Jag håller kvar och pratar med personerna tills polisen kommer. En del kan man hjälpa till rätta lite genom att prata med dem. Och ibland… jag tog en gubbe med två paket nudlar i fickan. Han sa han var så hungrig. Det slutade med att jag gick in och köpte två paket nudlar åt honom.
När vi träffas hemma hos Chana visar hon skyddsvästen hon har köpt. Den står emot det mesta och är rätt tung. Och naturligtvis vit, Chana älskar vitt. Men minsta smuts syns.
– Vilket helsicke jag skaffade mig. Jag får tvätta den jämt, säger hon med ett skratt.
Hon har sina träningskläder på sig när vi ses. När Chana inte jobbar är det träning som gäller. Och inte vilken som helst.
– Jag ska ställa upp i en stor tävling i body fitness i Stockholm i höst. Jag och min stora käft, jag har alltid sagt att jag ska ställa mig på den scenen så nu ska jag göra det.
Hon har en coach som hjälper till med träningen och en annan som hjälper henne med poseringen. Det är först nu Chana kan börja träna på allvar, efter att sviterna av sommarens denguefeber äntligen klingat av. Hon hälsade på dottern Sharon i Thailand och båda fick den fruktade sjukdomen och var riktigt illa ute innan det vände.
– När jag kom hem på hösten tappade jag hälften av håret. Det är först nu jag börjar känna att jag är tillbaka i min gamla form.
Hon går och hämtar en kartong med två eleganta klackskor. Hon kommer inte i dem. Inte nu, men till hösten ska hon ha tränat bort 20 av sina 70 kilo och då ska de passa. Chana måste också hinna vänja sig vid högklackat, något hon inte använt på många år.
Kroppsbyggande är en sport för både män och kvinnor men helt jämlik tycks den ännu inte ha blivit.
– Det är mycket dyrare för tjejer. Man behöver en dyr bikini, snygga skor, smycken och så ska man fixa håret och lösögonfransar. Killarna tar på sig ett par enkla byxor och sprejar lite solbränna, sen är det klart.
Tiden fram till tävlingen är viktig. Det börjar bli allvar nu. Minutiös träning och noggrann kosthållning är prio ett. Den sista tiden får hon i princip bara äta kokt torsk.
– Det handlar om att få upp hårdheten i musklerna.
Man frågar sig kanske om det verkligen är hälsosamt det här, och Chana har två svar på det.
– Det är positivt att man är väldigt noga med vad man sätter i sig. Och att träning funkar som lyckopiller eftersom det sätter igång samma belöningssystem i kroppen. Men det är också en mycket farlig sport. Till exempel är risken stor att man börjar må psykiskt dåligt efter en tävling, när allt är över.
Chana har själv mått dåligt i omgångar. Hon har länge haft fibromyalgi, och för några år sedan var det tungt när hon fick artros i knäna och diskbråck. Hon gick och haltade och kunde knappt trycka ned kopplingen i bilen. Och så dog hennes älskade hund Buffy.
Gymmet blev räddningen. Träningen var ett kärt återseende, för det här var inte första gången hon skaffade gymkort.
I samband med en annan livskris sökte Chana till dokusåpan Robinson och var med i programmet 2005. Det fungerade för henne som en extrem form av terapi.
– Efter utröstningen pratade jag mycket med Robban, du vet ”Robinson-Robban”. Vi bråkade mycket i programmet men fick bra kontakt sedan. Han peppade mig att börja träna och det var då jag började.
Chana kallar sig själv för våldtäktsbarn. Vem hennes far är vet hon inte. Mamman var 16 år, kom från ett strängt religiöst hem och hade lämnat Kalifornien för att dölja sin graviditet och föda i Thailand.
– Jag är ju också religiös, tror på Gud trots att jag svär, tillägger Chana.
Hon växte upp i Thailand med sina svenska adoptivföräldrar, gick i skandinavisk internatskola och kom till Sverige och Norrköping som 16-åring. Sin biologiska mor har hon träffat en gång, genom medverkan i tv-programmet ”Spårlöst försvunnen” 1999.
Chanas barndom var full av sång och musik, mycket genom familjens engagemang i Pingstkyrkan. Så när hon växte upp började hon sjunga i olika sammanhang, först i lokala grupper och senare bland annat som krogshowartist på Palace. Hon har också medverkat som körsångerska med artister som Totta Näslund, Tone Norum, Tommy Körberg och Tommy Nilsson.
– Sista gången jag sjöng på en scen var 2009 när Kalle Baah firade 30 år. Men jag har alltid gillat att stå på scenen och nu är det fitness-scenen som gäller.