Den ena delen i detta är att begravningarna blir allt mer personliga, den avlidnes personlighet och liv sätts i centrum. På den andra sidan sker överhuvudtaget ingen ceremoni kring begravningen. Den döde kremeras och är borta.
Vi tar två erfarna branschmänniskor till hjälp att reda ut begreppen. Per Westergren, som tillsammans med Josephine Westergren äger Westergrens Begravningsbyråer. Med är också företagets vd, Roland Källsten. Vi träffas på Björkdahls Begravningsbyrå på Södra Promenaden, en av familjens sju begravningsbyråer i mellersta och östra Östergötland. Familjen Westergren är fjärde generationen i begravningsbranschen och Björkdahls är Norrköpings äldsta begravningsbyrå, grundad 1868. Själva har de cirka 25 respektive 35 års yrkeserfarenhet.
– Trenden är att man vill ha det mer och mer personligt, nära den avlidne. Förr fanns det en norm för vad som ska ingå i en begravning, nu vill man tänja allt mer på de här gränserna, säger Per Westergren.
– Det kan vara musikinslag som den avlidne tyckte om, man tar med olika föremål som symboliserar den döde. Det kan vara musikinstrument som finns med vid ceremonin. Vi har haft både bilar och motorcyklar med, fortsätter Per.
Avskedsstunden ska spegla den avlidnes liv.
Bilder på den avlidne på kistan har också blivit allt vanligare, liksom bildspel. Det här är något som började i andra kulturer och har anammats av oss svenskar. Möten med andra kulturer och religioner är vanligt för begravningsbyrån.
– Det är något jag uppskattar. Det är spännande att vara med i olika sammanhang. Vi lär oss av varandra, säger Per Westergren.
Att begravningen blir mer personlig med annorlunda musik och olika ”jippon” innebär inte att sorgen glöms bort. Tvärtom kanske.
– Sorgen och saknaden är kärlekens baksida och finns alltid med. Det personliga gör allt väldigt påtagligt, säger Per.
– Ligger sågen, som pappa alltid hade när han kapade julgranen, ovanpå kistan blir det väldigt nära, säger Roland Källsten.
Den här förändringen har pågått i 10 till 15 år, anser de två.
– När jag började frågade de efterlevande hur man brukar göra. Det var en trygghet att göra likadant. Nu är det tvärtom, man vill göra annorlunda mot det vanliga, säger Roland.
– När jag kom in i branschen var det präster som tyckte att en begravning inte är en ceremoni utan en gudstjänst. Prästen behövde inte i griftetalet nämna särskilt mycket om den avlidne utan utgick från evangeliet. Guds ord skulle vara en tröst för de efterlevande, säger Per.
– I dag är nästan alla präster väldigt personliga, den som lyssnar känner igen personen ifråga, fortsätter han.
Även när det gäller musiken har det förändrats. Från att den varit väldigt traditionellt kyrklig har det gått mot en musik som anspelar på den avlidne och även musik från cd är ok.
– I dag är begravningen en upplevelse, man upplever stunden, musiken och synintrycken. Allt blir en sammanvägd upplevelse, säger Roland.
Dödsannonsen i tidningen visar också på en förändring in i dataåldern. Förr kunde det vara förvirrande att välja symbol från en A4. Nu finns det hur mycket som helst och hittar man inte det man vill ha så tas den speciella symbolen fram.
En del väljer att enbart låta den döde synas på Facebook eller i andra sociala medier. I den digitala världen skapas också minnesrum med bilder och fakta, där vänner kan skriva några ord.
Sedan har vi trenden åt andra hållet, en sorglig trend, menar Roland Källsten.
Det kan vara sonen som ringer och säger att pappan har avlidit och kan hämtas på sjukhuset för kremering. Ingen begravning, inget avsked. Bara borta.
– I en del fall kan det ju vara så att man tagit avsked på sjukhuset eller att det är den dödes önskan som uppfylls, säger Roland, men han tror inte det är så i alla fall.
Det är sex procent av de avlidna i riket som bara kremeras och inte får en begravningsceremoni.
– Även om de anhöriga kanske har tagit avsked kan det finnas vänner i golfklubben, idrottsföreningen eller andra föreningar, eller en i övrigt stor vänkrets, som förvägras det här avskedet, säger Roland.
Framtiden då? Vi frågar Jonas Bromander, Rättvik, docent i religionssociologi. Roland Källsten träffade honom på en kongress i Örebro.
– Allt blir allt mer kommersialiserat, som varor på en marknad och det gäller även begravningsritualen. Det blir mer skumpa, sång och musik, säger Jonas Bromander.
– Jag tror på allt fler konceptbegravningar. Det kan vara yoga-begravning, äventyrsbegravning eller något annat som speglar den avlidne. Man spelar upp ett drama kring den avlidnes liv.
Och det ligger inte långt bort. Framtiden är redan här.