Jag har alltid varit en stadsmänniska, det är jag övertygad om. Det är en häftig anonymitet som finns i storstaden som saknas i mindre städer och på landet. Man hör ofta att det är så trevligt att alla känner alla i småstäderna, men för mig har det snarare varit tvärtom. Söderköping är ett exempel på en sådan liten stad.
I Söderköping kan man nästan räkna med att man stöter på någon som man känner i affären eller på gatan. Alla bekanta är inom gångavstånd (om de inte bor på landet för då är det flera mil att åka...) och det finns bara en skola att gå på. Men trots min envist positiva inställning till storstäder har jag på senare tid insett att någonting saknas. Det kanske ligger någonting bra i det där med att bo i en liten stad eller på landet. Eller åtminstone kunna ta sig ut till skogen.
Det krävs så mycket energi att ta sig till naturen när man bor i storstaden. Jag var på en rephelg med min kör i skogen söder om Stockholm i helgen och om jag inte minns fel så var det den första skogsdungen jag har sett sedan jullovet. För att ta oss dit fick vi åka runt halva länet i en buss som stannade vid varje torp och gård längs vägen. Men trots restiden och att det både regnade och snöade var det fantastiskt att åka ut i skogen. Jag som alltid har sett mig själv som en innerstadsmänniska insåg hur mycket jag saknat naturen.
Vad ska jag göra åt saken då? Det är en rimlig fråga och mitt svar är inte alls förvånande för de människor som känner mig väl. Jag tänker fjällvandra – i två veckor (i sträck). För det är väl en fullt rationell reaktion – att åka hundra mil rakt norrut för att gå ut i skogen och bo i ett tält i två veckor. Att gå flera mil om dagen, hoppa över duschen i 14 dagar och bara äta frystorkad mat – det är ju drömmen!
Men jag finner att det ligger någonting speciellt i att skärma av sig från resten av världen i några dagar och bara gå. Jag vill kunna sitta och titta ut över den obeskrivligt vackra naturen eller ligga nerbäddad i en sovsäck i ösregn med bara tältduken som skydd. Kontrasten mot det hetsiga storstadslivet är slående, men så extremt viktigt för mig.
Egentligen tror jag inte att jag har ändrat åsikt om storstäder. Jag kommer att fortsätta att älska den intensitet som finns i storstäder, att ta tunnelbanan klockan halv fyra en lördagnatt eller att kunna gå ett varv runt Södermalm i pyjamas, med vetskapen att jag troligtvis aldrig kommer att se någon av dessa människor igen.
Min poäng är bara att jag behöver ett avbrott ibland – och kombinationen med stad och natur är, för mig, ett klart vinnande koncept!