Det behövs varken stjärnor eller planeter
Det finns två uppfattningar om världen som jag alltid tyckt är höjden av storhetsvansinne. Den ena är tanken på människan som skapelsens krona.
Den andra uppfattningen är den som astrologin står för. Det var den jag ville komma till.
Först måste det erkännas att jag aldrig har förstått mig på astrologi. Så är det i och för sig med väldigt mycket om jag tänker efter, men man kan ju inte låta bli att engagera sig i allt som är obegripligt.
En grundtanke är att himlakropparnas läge på himlavalvet just i födelseögonblicket har avgörande inverkan på den enskilda människans personlighet. Att födas ett par veckor för tidigt eller för sent kan vara lika med att bli en konservativ Oxe med båda fötterna på jorden istället för en rastlös och intellektuellt rörlig Tvilling.
Jag har svårt att tänka mig mina barn som något helt annat än det de blev, särskilt som de redan i mammas mage visade tecken på den personlighet de sedan hade när de kom ut.
Nog vet jag att månens dragningskraft påverkar ebb och flod, men det är också ungefär så långt jag är beredd att gå. Att stjärnor och planeter påverkar sin omgivning är väl också begripligt, men att döda klot på ljusårs avstånd skulle styra mitt liv framstår som egocentriskt storhetsvansinne.
Förresten har jag alltid betraktat mig som ett vandrande bevis för att astrologin har fel. Jag är född i Vädurens tecken och som sådan är jag alltså otålig, snabbtänkt, självisk, handlingskraftig och dominant. Jag älskar att trotsa hinder, måste ha många järn i elden och kämpar målmedvetet för att bli bäst.
Puh...
Faktiskt känner jag inte igen mig alls. Istället betraktar jag mig som Vädurens motsats i allt. Däremot stämmer Fiskarna in på mig till punkt och pricka, så antingen är jag en månad äldre än vad jag tror eller också är det något med astrologin som inte stämmer.
Det där brukar astrologer förklara med att diverse himlakroppar måste ha befunnit sig i Fiskarnas tecken när jag föddes. Det är alltid då jag brukar längta efter Ockhams rakkniv, det vill säga principen att hålla sig till kärnan och inte försöka rädda en tanke från sönderfall genom att ständigt lappa och laga den med nya argument.
Men det finns en kul grej med astrologi; det går att leka med den. Man kan på skoj applicera de olika stjärntecknens karaktärsegenskaper på personer man känner. Man kommer lätt att tänka på någon speciell person när ett stjärntecken beskrivs.
Här gäller det dock att undvika att stoppa in folk i färdiga personligheter: "Lille Linus, eftersom du är ett Lejon kommer du att bli chef en dag och då duger det inte att sitta här och rita blommor!"
Man kan också hålla upp sitt eget tecken framför sig som en spegel och fråga sig: Skulle det här kunna vara jag?
Innan jag avfärdar astrologin helt borde jag förstås prova att vara handlingskraftig, dominant och snabbtänkt en hel dag och se hur det känns. Jag kommer förmodligen att släppa lös en slipad varulv, och för en dag kan det väl gå an, men tänk om han inte försvinner?
Faktum är att till den här leken behövs varken stjärnor eller planeter.
Så jobbar vi med nyheter