Det har blivit många nattpass bland festande svenska ungdomar i partydistriktet i Aiya Napa. Och under vinterhalvåret har de haft fullt upp med de skandinaviska långliggarna. Sedan i juli är diakonen Ulla Handell Rydberg och prästen Björn Rydberg hemma i Norrköping igen efter sju år på Cypern med nästan ständig jour.
– Jag är 67 år och gick i pension den första september. Jag känner att jag inte orkar längre, det är tufft på Cypern, säger Björn.
– Enda möjligheterna att vara ledig var att resa bort. Men det har samtidigt känts otroligt meningsfullt att arbeta där, säger Ulla.
De beskriver en tuff verklighet under studentveckorna i maj och juni då tusentals nordiska ungdomar åker till Aiya Napa och festar. Mellan klockan 23.00 och 04.00 på nätterna har Björn och Ulla, ibland tillsammans med volontärer, stått vid ”Kyrkbänken”, en plats mitt i vimlet där ungdomarna kan få stöd eller bara en pratstund och även hjälp med sjukvård.
– Ungdomarna dricker mycket och det handlar inte om sockerdricka. En viktig del i vårt nattarbete har varit att dela ut muggar med vatten som alternativ till alkohol, säger Björn.
Ulla framhåller att de flesta ändå inte är jättefulla.
– De gillade att komma och prata med oss om livet. Det blir ju ett annat sätt att möta kyrkan än de är vana vid. De har heller inte sina vanliga nätverk omkring sig så vi har fyllt en viktig funktion som knutpunkt, inte bara andligt utan också socialt och kulturellt.
Ändå är inte detta högsäsongen för utlandskyrkan på Cypern. Den infaller under vinterhalvåret när de många äldre nordborna flyr vintern därhemma och bosätter sig på den varmare turistön. Björn var ensam skandinavisk präst.
– Vi kunde åka 50 mil till flera gudstjänster en helg, säger Björn. Det var dödsfall, dödsbud, sjukbesök, samtal. Ett jobb man haft dygnet runt så det går inte sitta och räkna timmar.
– Det var ett sätt att leva som vi hade valt, tillägger Ulla. Och vi har varit ett team, Björn och jag. I alla år. Många säger annars att de inte skulle vilja jobba med sin partner.
De har arbetat ihop större delen av livet, med undantag för åren 1998 till 2008 då Björn var präst i Matteus församling och Ulla diakon i Östra Eneby. De träffades i Uppsala 1971 när Björn läste till präst och Ulla till biträdande psykolog.
1977 drog de till Grekland och sjömanskyrkan i Piraeus. Efter fem år kom de till Sverige igen men kände snart att de längtade ut igen. Nästa mål blev Las Palmas på Gran Canaria där de stannade i 14 år. Deras tre barn Johan, Andreas och Karin har till stor del vuxit upp utomlands.
– Det är fantastiskt att vi har kunnat ge dem det, säger Ulla om barnen som blivit trespråkiga i och med tiden på spanska Gran Canaria och engelskspråkig skola.
För Ulla och Björn har det till stor del handlat om att våga ta språnget, att utmana det invanda och trygga. Ulla citerar Søren Kierkegaard:
– Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
– Vi sålde huset i Röda stan inför flytten till Cypern och gick ned rejält i lön. Det vi är rika på är upplevelser, framhåller Björn.
För tillfället är han mitt uppe i en ny utmaning – högertrafiken.
– På Cypern är det vänstertrafik, och jag ju också uppvuxen med det från början. Jag sitter och säger ”höger höger höger” för att komma ihåg det när jag kör.
Nu bor de i Vidablick, i en lägenhet de köpte i samband med senaste utlandsflytten. Det vilar ett lugn över både lägenheten och området, till skillnad mot det tumultartade liv på Cypern de just beskrivit.
– Nja, så stilla har det inte varit här, säger Ulla. Vi har just fått bort alla flyttkartonger. Vår dotter Karin har bott här sedan hon kom hem från läkarutbildningen i Ungern och vi har hjälpt henne att fixa i hennes nya lägenhet i Norrköping.
Björn har sett fram emot att sitta på stadsbiblioteket och läsa tågtidningar, han gillar tåg, men dit har han bara hunnit en gång. De har också haft mycket att göra på sommarstället Hamburg utanför Ringarum. Där gick en gång den smalspåriga järnvägen förbi och nu är en mindre bit av den i familjen Rydbergs ägo. Att Björn gillar tåg har sin förklaring
– Pappa var stins i Brokind så jag växte upp på en järnvägsstation.
Han reser sig och går och hämtar en stor bok som heter ”Östra centralbanan Linköping – Hultsfred. De första 100 åren”.
– En väldigt intressant bok, säger han och bläddrar bland annat fram en svartvit bild på barndomshemmet.
Nu börjar en pensionärstillvaro för paret, men den verkar bli rätt fartfylld. Om några veckor sticker de till sonen Johan i Washington och firar nyår där. Sedan väntar Las Palmas i tre månader och några veckor efter det åker de till Grekland där deras första utlandsförsamling firar 40 år. Till hösten tänker de båtluffa i den grekiska övärlden. Och blir de ombedda att ta ett vikariat i utlandskyrkan är de inte nödbedda.
Jag frågar vad de gör om fem år.
– Vi har lärt oss leva här och nu, att inte planera så mycket för morgondagen, säger Ulla.