"Man måste lyssna till själen inom sig"Han säger så och uppbådar för några sekunder allt allvar som kan rymmas i en tioårings spensliga kropp. Sedan ler han lite, det glimmar till i de mörkblå ögonen, och ögonblicket är plötsligt bara förbi. Han har återgått till att bli sitt vanliga jag, den lille spelevinken, grabbhalvan.Ändå, det är ett av alla dessa ögonblick man gärna vill minnas, trä som ett smultron på ett strå. Plocka fram en annan gång, en annan tid, njuta ett varv till.Fler än en gång har jag undrat hur han hamnade här egentligen. Var kommer han från? Vem är han? Det känns ibland som han kommit från en annan planet. Som om han kommit hit med ett budskap, som om alla barn har ett budskap, föds med en flagga i näven med texten I have a mission. Och jag gräver i mitt samvete och undrar; hur ofta går det mig förbi? Hur ofta glömmer jag att lyssna och bara ägnar mig åt att höra lite med dövörat?"Man måste lyssna till själen inom sig".Barn är fantastiska. Det har sagts förut. Jag säger det igen. Vissa sanningar tål att upprepas, tjatas om, idisslas, dras varv efter varv. Klyschor har ett oförtjänt dåligt rykte. Det finns en anledning till att vissa står sig genom åren.Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det ju. Som om de har ett särskilt oförstört ljus som avslöjar oss, som om de ser igenom oss. Vem har sagt att sanningen alltid är kul? Och att ljuset alltid värmer?"Man måste lyssna till själen inom sig", säger han. Och jag undrar: Hur skulle det gå om alla gjorde det? Det är ju fullt möjligt att somligt skulle ske. Och det är ju fullt möjligt att annat inte skulle ske alls. Kanske behövs ett visst mått av dårskap för att låta tystnaden omsluta en och känna efter hur det verkligen står till inuti. En nypa mod sitter inte heller i vägen. Och om man inte hör något alls, vad gör man då?Tänk om ljudet från ens själ är som ett sus från grannens vattenledning.Hjärtat borde ha öron stora som parabolantenner, tänker jag. Och vi borde alla få gå på kurs för att lära oss den stora skillnaden mellan att höra och att lyssna.För det är inte alltid det som hörs som är det som faktiskt sägs. Och det är inte alltid den som pratar mest och har starkast röst som sitter inne med sanningen.
