Efter 20 år har Kerstin
M Lindgren grävt djupare i arkiven. Marmorbruket har fått sitt eget museum. Nya ägare bryter stenen i 300-åriga schakt.
Marmorn som såg ut att dö sotdöden piggnar till. Byggindustrin ropar efter den gröna marmorn på nytt.
Barockens skivor på byråarna återuppstod en gång som fönsterbänkar.
Nu finns ett intresse för vaser och smycken. Prylsamhället blommar - för evigt i serpentin.
Som en skog
Tolv entusiaster har lagt ner 16 000 timmar på att få igång maskiner och byggnader. Lagom till sommarens utställning av flora och fauna i Marmorbruket har man åter kunnat läsa om den grönflammiga stenen.
Utan Ulf Svenssons insamlade 88 000 kronor hade det inte gått. Marmormuseet och Ica Delfinen har laddat med berättelsen om stenen som gärna vittrar utomhus. Men som inom-
hus får kolonner och trappor att resa sig som en skog. Långt från söderns (Carrara) bländande vithet.
Gröna steg i tv
300 balustrader på Stockholms slott och enorma kolonner (som måste skarvas) på Rosendals slott går ingen obemärkt förbi. Kung Carl XVI Gustaf hälsar att han ser fram emot att få läsa boken. Hemma på Drottningholm har han gott om spisomfattningar
i Kolmårdens gröna marmor.
Men världens mest bevakade steg tas i trappan på Nobeldagen. Då skrider parnassen ned för de gröna stegen i Blå hallen
i Stadshuset.
Gracen gick hem
Marmorbruket hade mer tur med Swedish Grace än Ringborg Green. Stadshuset var en frukt av tjugotalsklassicismen liksom Rockefeller Center och NF-byggnaden
i Genève. Denna strama elegans slog bättre än Edward Ringborgs tidiga satsning på kulören.
Ironiskt nog var det miljonprogrammets billiga bostäder som till sist fick bruket att upphöra. Stenarbetarna var då som flest, 150. Deras arbete upptar en betydande del av historiken. Under det gryende fackets tid fick man varken spela kort, läsa tidning eller dricka kaffe under arbetet.
300 kilo mortel
Kerstin M Lindgren har - trots att originalbilderna inte fanns kvar - i boken Kolmårdens marmor under 300 år lyckats återskapa känslan av ett levande bruk. Högadeln har i dag lämnat plats för ett ideellt arbetslag.
Ännu tillverkas mortlar - en gång i tjugo storlekar. Här höggs den 300 kilo tunga morteln (såld för 43 000 kronor) redan på 1600-talet.
Jonas Love Almqvist beskrev läget som "ett av de vackraste ställen i naturen". Per Daniel Amadeus Atterbom gifte sig med brukets dotter och tillbringade smekmånaden i ett litet marmorhus övervuxet av kaprifol. Han tyckte naturen "förenade Sveriges och Tyrolens skönhet ..."
Helt i marmor
Själv saknar jag Marmorkyrkan. Mitt i Norrköping ligger den med sin gröna stenfasad. Dopfunten är också den inspirerad av den äldsta kända cuppan i Östra Eneby. Altaret har skattat åt förgängelsen men är ersatt av en modernare variant. Den katolska kyrkan - ritad av ingen mindre än Lars Israel Wahlman - är hans enda basilika.
Att stenen till hans byggnad 1928 hämtades från Kolmården var självklart. Så ville man visa på världskyrkans gamla hemortsrätt i landskapet. Lika uppenbart som namnet - Sankta Birgitta - minner om Östergötlands främsta helgon.