Ewa Andersson bygger dockhus i gamla skåp. Hon utgår från riktiga möbler och jobbar hårt för att de ska se så verkliga ut som möjligt. På @ewasdockhus på Instagram kan man följa bygget.
Brasan i vardagsrummet flammar livfullt, i ugnen gräddas bullar och utanför fönstren ser man naturen breda ut sig.
– Det är läckrare när det är lite mörkt, nu blir det inte lika effektfullt, säger Ewa Andersson och berättar att hon ibland släcker ner hemma på kvällarna, tänder belysningen i skåpen och bara sitter och myser.
Hon har alltid varit kreativ och 1982, när hennes två yngsta döttrar var åtta respektive två år, bestämde hon sig för att inreda ett eget dockhus. Hon mätte möbler och inredning och skissade upp likadana i en skala som hon tyckte kändes verklighetstrogen.
Hon är också den i familjen som har stått för renoveringar av bostadshuset, med hjälp av snickare.
Det ligger i detaljerna. I ugnen bakas det bullar, som Ewa gjort av lera.
1991 föddes den tredje dottern och dockhuset fick en uppfräschning. Sedan blev det stående. För sex år sedan gav hon därför bort det.
Nu har även det barnet växt ifrån dockhuset och i november kom skåpet tillbaka till Karstorp. Då rev Ewa ut all inredning och började om på nytt. Som pensionär under pandemin, när hon inte umgås med andra, blev hon helt fast.
Ewa har fotat från olika våningsplan i det riktiga huset för att få till trovärdig utsikt från fönstren.
Efter 300 arbetstimmar kände hon sig klar men hon ville ändå fortsätta. Hon tömde ett annat skåp och gav bort porslin och vaser för att kunna sätta igång igen.
– Det hade varit jättetråkigt om jag inte hade haft det här. Jag kan inte tänka mig ett sysslolöst liv, säger hon.
I brasan flammar det. Elden är en låga från ett elektriskt värmeljus. Fåtöljen är gjord av foten på ett plastglas, metall, skumgummi och filt. Golvet har hon lagt själv, av trästickor. Hunden är köpt.
Det mesta i husen är gjort av återbrukat material, men vissa saker har hon fått köpa. Golvet på mellanvåningen är gjort av små trästickor, flera lampor och ljusstakar av smyckesdelar och Tiffanylamporna av pet-flaskor som målats med nagellack.
Foten på ett champagneglas i plast används både till fot på en fåtölj, till fruktskål och vas. Trots återbruket drar kostnaderna iväg, elen hör till det som kostar mest.
– Det är en ganska dyr hobby. Jag har lagt minst 8 000 kronor per skåp.
Roligast är att få till belysningen, tycker Ewa. I ledningarna är det 12 volt. På hennes Instagram @ewasdockhus, kan man följa hennes arbete.
Allt hon gör ska vara stabilt och hålla för lek.
– Det ska inte vara något skräp.
Det var inte helt lätt att hitta små runda speglar – och heller inte att tillverka sänglampan.
Ewa Andersson har sannerligen fingertoppskänsla – trots att hon har dålig känsel i just fingrarna och problem med lederna. Stillasittandet och de små rörelserna gör ont. Hon har även svårt att se, pilljobbet kräver förstoringsglas.
Faktum är att hon gjorde sig av med alla sina sygrejer när kroppen började säga ifrån och hon inte längre kunde få upp en synål. Men det blev tråkigt.
Marmor i badrummet. Kommoden är inspirerad av en som hon sett i ett reklamblad. Bastun ska få glasdörrar.
Nu tycker hon att det är värt att kämpa för att kunna ägna sig åt sitt stora intresse.
– Vill man så kan man, säger hon.