I går kände jag ett starkt behov av att klä mig i säck och aska. Räknesnurran i mitt huvud hade slagit slint när jag i onsdagens spalt påstod att Svenska Akademien är 328 år gammal när den i själva verket bara är 228 år ung.
Som om inte detta vore nog förkunnade jag i tisdags att ”fastan är här.” Det var inte helt fel. Fast inte helt rätt, heller. Fläsksöndag, blåmåndag och fettisdag kallas gemensamt för fastlagen och är ”den tid man lagar sig till fastan, det vill säga förbereder sig för fasta genom att äta gott och ordentligt, ha fester, kanske karnevaler som i sydligare länder”, som en alert och bildad läsare påpekat .
Jag var således lite före min tid. Den kristna påskfastan började först i går, på askonsdagen. Sitt namn har dagen fått från traditionen att strö aska på sig i syfte att göra bot. I Daniels bok står att läsa ”Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska”.
För att inte skapa ytterligare förvirring vill jag varna för att förväxla denna botgöringens dag med en helt annan dag - nämligen dymmelonsdagen.
För dymmelonsdagen, den dröjer. Det är den onsdag som infaller närmast före påskdagen, i stilla veckan. Det är den dag då påskfriden infinner sig. Något att ta fasta på för en pinad själ.