Hon spelade alla de stora rollerna på alla de stora scenerna. Vid fyllda 80 stod hon på Dramatens scen när det i februari 2000 var premiär för Spöksonaten, i regi av Ingmar Bergman. Det blev Gerd Hagmans sista roll, 60 år efter scendebuten i Norrköping.
Det var hösten 1940 som teatereleven från Dramaten kunde ses i pjäsen Vår lilla stad.
Alla möjligheters stad
Det berättade hon i NT 1947, när hon kom till den nystartade Norrköping-Linköpings stadsteater. Hon lade till "jag är säker på att jag kommer att trivas, och Norrköping är ju också en trivsam och framåtgående stad med praktiskt taget alla möjligheter".
Livet som skådespelerska tackade Gerd Hagman slumpen för. Hon spelade piano och skulle söka in på musikkonservatoriet, "men min lärare sa till mig att fröken Hagman borde ägna sig åt scenen. Med det ansiktet måste ni lyckas, förklarade han. Slumpen fick bestämma. Dramatenprovet kom först och det avgjorde saken".
Det blev en framgångsrik kull som lämnade elevskolan 1941, med namn som John Zacharias, senare teaterchef i 25 år i Norrköping, Viveca Lindfors, Eva Henning, Anders Ek och Bengt Ekerot.
Gick ut som etta
"Gerd var en av de tre barnungarna i vår kull. Jag för min del var rätt övertygad om att denna Gerd Hagman inte hade på elevskolan att göra. Det ansåg nog de andra också. Men på premiärelevprovet blixtrade hon till. Vi var alla förfärligt konfunderade. Faktum är att hon gick ut som etta", sade John Zacharias i NT 1958.
Gerd Hagman blev omedelbart kontrakterad på Dramaten. Året innan hade hon huvudrollen i Alf Sjöbergs Den blomstertid och fick recensionen "svensk film har helt enkelt inte råd att undvara hennes talang".
Det blev sju filmer på lika många år innan hon kom till den nystartade Stadsteatern Norrköping-Linköping. Då hade hon också haft sitt genombrott på scenen, som den unga Kersti i Strindbergs Kronbruden på Dramaten i oktober 1944.
Stort register
I maj 1950 tackade hon för sig efter "en lång rad ståtliga föreställningar". I NT skrev signaturen Stigson "Gerd Hagman har fått spela på ett stort register. Men lika skickligt och inspirerat har hon genomfört alla roller. Hennes fysiska och psykiska spänst, hennes intelligenta grepp om en roll och kanske framför allt hennes ovanliga intensitet är tillgångar som fört henne upp i eliten bland svenska skådespelerskor."
Publiken med
Åtta år senare återvände hon till Norrköping.
"Jag är uppriktigt glad för det. De tre år jag var här efter Stadsteaterns start betydde mycket för mig, jag kände också att jag hade publiken med mig", förklarade hon i NT 1958. Men snart nog bröt hon upp på nytt.
I juni 1960 var det dags för avskedshyllningarna för "Stadsteaterns just nu starkaste trumfkort i det eviga spelet om publikgunsten". Efter att hon i pjäsen Napoleons tvätterska "slungat ut den sista träffsäkra repliken" ställde kollegorna upp sig i en ring på scenen.
In stegade förste vaktmästare Sixten Strid och överlämnade en lagerkrans som lämnats av teatervänner, "som en extra och ovanlig överraskning".
"Du har varit en av kollegerna och ändå har du varit primadonna", sade teaterchefen Zacharias varvid Gerd Hagman nästan neg.
Applåder
En fullsatt salong ville aldrig sluta applådera. Både publik och aktris grät. "Jag var starkt benägen på att ta tillbaka min avskedsansökan. Jag älskar min gamla Norrköpingspublik", sade en rörd Gerd Hagman på väg till den nystartade Stockholms stadsteater.
Där var hon hösten 1960 den första att beträda scenen, för att framföra den inledande prologen. Det blev några års uppehåll på 60-talet när televisionen lockade, efterlängtad av tv-teaterledningen, "hennes lite spotska och skiftande ansikte gör sig bra i närbilder".
Nämndeman
Teaterlivet ledde också till helt andra engagemang. Tillsammans med kollegorna Lena Söderblom och Grynet Mollvig besökte hon en dag den så kallade terroristrättegången i Stockholms tingsrätt, för att få stoff till 70-talsrevyn på Stadsteatern.
Det besöket resulterade i att hon hösten 1978 utnämndes till nämndeman vid Stockholms tingsrätt, och från 1988 vid Svea hovrätt. "När man är yngre vill man gärna se allt i svart och vitt. När man levt ett helt liv som jag vet man att det inte är så", löd hennes egna ord.
Hon gick i pension från Stockholms stadsteater 1978. I brist på bra roller och bra regissörer tänkte hon lämna teatervärlden för gott. "Man kan inte hänga upp hela sitt liv på teatern".
Några år senare lockade Ingmar Bergman henne till Dramaten, där hon spelade i handplockade roller. Men premiärnerverna blev allt svårare att kontrollera. I en NT-intervju 1991 sade en då 71-årig Gerd Hagman "det blir bara värre med åren. Det är nästan outhärdligt. Ska en människa som jag, med ena benet i graven, ge också livets sista år åt denna ovissa väntan?".
Det blev tio år till på scenen och tjugo år till i livet.
Redan 1974 hade hon gått med i organisationen Rätten till en värdig död, med den bestämda åsikten "det är jag som ska bestämma när livet är över, inte slumpen!". Efter att hennes allra bästa vän, tvillingbrodern Bertil gick bort våren 2008 fann hon livet allt mera meningslöst.
I Svenska Dagbladet sade den 89-åriga Gerd Hagman den 1 januari 2009 "jag är mätt på livet, vill inte fylla år en gång till. Nu vill jag få hjälp att somna in på ett värdigt sätt".
Gerd Hagman blev 92 år. Onsdagen den 30 november 2011 avled hon på ett äldreboende i Norrtälje.