Gerd har lärt sig leva i nuet
Det här är en berättelse om mod, förtröstan och framtidstro.Orden är Gerd Åhs. Det är så hon inleder den text hon skrivit för Personligt om sitt liv, ett liv som har haft mycket att lära henne.
Foto: Joakim Blomqvist
”Trots svåra upplevelser har livet givit mig så oerhört mycket fint, i synnerhet efter min pensionering. För detta tackar jag också en inre grundstyrka.
Jag är född i Norrköping och uppvuxen på landet med skogen och bergen som lekplats. Gifte mig alldeles för ung och fick tre barn som har varit min glädje i livet. Äktenskapet upplöstes efter tolv år.
År 1974 ryckte jag upp rötterna och flyttade med barnen till Borlänge. Då hade jag arbetat som dataregistrerare i nio år på Holmens dataavdelning.Fortsatte i samma yrke på Domnarvets Jernverk SSAB. Det blev också nio år.
Jag fick ledigt för att läsa på Komvux och därefter socionomutbildning på högskolan i Örebro, dit min yngste son och jag flyttade 1982. Då var de båda äldsta barnen redan utflugna.
Genom min son kom jag in i amatörteaterkretsar, vilket gav mig enorm glädje och stimulans. Fick vara med i flera pjäsuppsättningar från grunden och vi blev ett sammansvetsat gäng i alla åldrar.
Efter min examen fick jag arbete som kurator i vården och socialsekreterare i olika grupper i Örebro och Karlskoga.
Sargad stad
21 år efter att jag lämnat min barndomsstad återvände jag till Norrköping. Mina två äldsta barn fanns här, vilket var avgörande.
Kom till en stad jag inte längre kände igen. Rivningshysterin tyckte jag hade sargat staden och gjort den kall och ogästvänlig. Det tog några år att acklimatisera mig på nytt och hitta guldkornen som finns här.
Några hårda år följde. Dåligt chefskap, arbetslöshet, sjukskrivning efter en hysterektomi.
Fick upprättelse
Efter detta fick jag till slut upprättelse och arbetade sedan till min pension med uppgifter som jag trivdes mycket bra med i en grupp där jag kände mig trygg och uppskattad.
Juldagen år 2000 upptäckte jag en knöl i höger bröst. På vårdcentralen dit jag gick direkt efter helgen skrevs remiss till lasarettet. Jag var från början övertygad om diagnosen och blev inte alls förvånad när den bekräftades av läkaren efter undersökningen.
Bröstcancer.
Jag berättade om det onda i min kropp för arbetskamraterna och de ställde upp med den hjälp och stöd de kunde. Min familj och mina vänner var till ovärderlig hjälp under den tid som följde.
Styrka och lugn
I februari 2001 opererade jag bort mitt bröst. Jag har ändå haft en otrolig tur som inte behövt ytterligare efterbehandling. Och jag har haft lyckan att komma med till tre rehabiliteringsvistelser som haft olika inriktningar.
Det har givit mig en styrka och ett lugn som jag kan tacka cancern för att jag fått. Man lär så mycket om sig själv och sina reaktioner av möten med människor i samma situation. Jag fick många nya vänner som jag inte skulle fått utan sjukdomen.
Det är sant att man får en annan syn på livet efter cancer. Man tar vara på dagen som är och bryr sig inte om futtigheter i tillvaron. Försöker vända allt till något positivt. Livet är precis här och nu.
Lärde mig säga nej
Efter en rehabvistelse på Rhodos fick jag en otrolig kraft och energi. Lärde mig att säga nej, att säga ifrån som jag aldrig gjort förut. Jag började röja bort allt onödigt i mitt hem. Allt som väckte dåliga minnen och vibrationer.
Samma sak gjorde jag på jobbet. Där hade stämningen den sista tiden varit mycket dålig och jag kände att jag inte orkade fortsätta. När jag städat ur mitt rum, rensat pärmar och avslutat mina ärenden tog jag adjö av min arbetsplats och mitt yrkesliv. Blev sjukskriven sista året till pensionen.
Nu började ett nytt liv. Förverkligade de tre största intressena jag alltid haft. Sjöng i kör, gick kurs i akvarellmålning och på skrivarkurser.
Skrivarkurs
Så småningom utkristalliserades vad som var viktigast för mig. Jag har alltid varit en skrivande människa som fått mycket uppmuntran men som tappat självförtroendet på vägen genom livet.
Jag började en skrivarkurs för kvinnor på Marieborgs folkhögskola och allt lossnade.
Vi skrev om barndom, ungdom, vuxenliv, arbetsliv och framtid. Fortsatte en årskurs till av bara farten. Jag var lycklig.
För några år sedan söktes via Östergötlands Arkivförbund berättelser där östgötar skrivit om sitt liv. Lyckan var fullständig när jag blev utvald att delta i boken som utgavs till jul 2006.
Jag har nog varit lite av en vagabond som vill uppleva och pröva nya saker. Utvecklande och lärorikt. Rastlöst tycker en del. Äventyrslusten finns kvar men jag trivs också med lugnet, men behöver omväxling för att inte bli uttråkad.
Då träffar jag vänner eller familj. Lyssnar på miniföredrag och musik i kyrkan. Teater och musikevenemang stimulerar liksom konst.
Drömmen finns kvar att åka till USA och hälsa på släkten en enda gång medan jag orkar. Styrketräning har blivit ett behov för mig, tillsammans med cykling och promenader.
Nio barnbarn
Jag har lärt att lyssna på min kropp och vara snäll mot den. Humor och positiv livssyn underlättar när vi råkar ut för svårigheter. Jag tror det är viktigt för att bli en riktigt hel och lycklig människa.
Jag har begåvats med nio barnbarn och en växande skara barnbarnsbarn. Vänskap och kärlek är viktiga ingredienser i livet. Man blir aldrig för gammal för att finna en ny lycka.”
Så jobbar vi med nyheter