– Texten skulle visst vara max 1 000 tecken lång. När jag var klar var den på 3 000. Äh, tänkte jag, jag skickar iväg den och ser vad de gör av den.
För lång som Gomorron-text var den ju, men alldeles lagom för att presenteras här på Personligt.
Torbjörn är inte direkt van att skriva för allmänheten på det här sättet. Insändaren i NT i somras är det enda han skrivit som publicerats, vad han vet. Där efterlyste han en bättre cykelväg mellan Skärblacka och Vånga.
– Den var också för lång först, 5 000 tecken, så den fick jag korta ned.
Men skrivit har han alltid gjort ändå. Lite ”fyndiga grejer” till kompisar och så. Och mängder med brev, inte minst från de många resor han varit ute på, privat och som FN-soldat.
– Jag sökte FN-tjänst när jag gjorde lumpen. Jag minns inte riktigt varför, men det var väl äventyret och att jag gillade att resa.
Totalt har han tillbringat nära tre år i Libanon under fyra olika tjänstgöringar, den första 1982 då han var 25 år. Andra gången hade han fyllt 30. Det var 1987 och året för den första intifadan då konflikten mellan Palestina och Israel trappades upp.
– Vi hade körningar ned till Gaza och det spelade ingen roll att det stod UN på bilen, vi fick stenar kastade på oss ändå, minns Torbjörn.
Han har värre upplevelser än så att bära på. Som besöket 1982 i de två flyktingläger där massakrer hade ägt rum bara ett par dagar tidigare.
Men så finns det ju också trevligare minnen, till och med roliga sådana. Som historien om den försvunna sergeanten. Läs den här intill.
– Jag var menig soldat och sergeanten var min gruppchef, han var också svensk. Vi skulle åka och hämta en container med mat i hamnen. När vi kom tillbaka till campen i Libanon bad han mig att inte berätta för de andra vad som hade hänt. Så jag tänkte han kunde få vara anonym, det är därför jag bara kallar honom Q.
1991 gjorde Torbjörn sin sista FN-tjänstgöring i Libanon. Han har inte träffat sergeant Q sedan FN-tiden, mer än på Facebook.
I dag bor Torbjörn i Vånga utanför Skärblacka med sambon Anette efter flytten från uppväxtstaden Enköping. Han arbetar på behandlingshem för döva och hörselskadade ungdomar. På fritiden är han cykelmotionär, ägnar sig åt sin engelska sportbil och försöker ta hand om trädgården.
Torbjörn är också med i Sveriges veteranförbund Fredsbaskrarna som samlar FN-veteraner, och även förmedlar stöd till före detta FN-soldater som bär på traumatiska upplevelser från tjänstgöringen.
– Jag har klarat mig rätt bra, men jag vet andra som har fått sjukpensionera sig, säger Torbjörn.
Och på tal om fritidsintressen. Nu har han ju upptäckt skrivandet.
– Jag vet inte om jag ska skriva nåt mera. Det finns på lager i och för sig, man har ju varit med om en del. Men allt är kanske inte rumsrent, säger han med ett skratt.