Ringen och ytterligare tre likadana lät Lettlands första president och frihetshjälte, Janis Cakste, göra åt sina döttrar någon gång på 1920-talet.
Anna är hans barnbarnsbarn och när vi träffas en av alla varma höstdagar på hennes arbetsplats, Kriminalvården i Norrköping, berättar hon historien om ringen. Den har blivit en symbol för en släkt som håller ihop ända sedan Janis dagar.
Presidenten hade nio barn, fyra var flickor. Nu går ringarna i arv från generation till generation på den kvinnliga sidan. En ring försvann dock tidigt sedan en av döttrarna deporterades till Sibirien under andra världskrigets slutskede. Men de andra tre finns kvar och fortsätter genom släktkedjan.
Anledningen till att Anna och jag träffas är att hon precis har återvänt från en resa till Lettland. 58 ättlingar till Janis träffades då i Jelgava, en ort fyra mil söder om Riga, på hans födelsedag den 14 september. De kom från Australien, USA, Norge, Sverige och så Lettland förstås. Nu är det sysslingarna (det vill säga Janis barnbarnsbarn) som upprätthåller kontakten och snart är det dags för bryllingarna (det vill säga Janis barnbarnsbarnbarn) att se till att traditionen fortsätter.
Det här besöket blev speciellt eftersom Lettland i år firar att det är 100 år sedan landet blev en självständig stat. I samband med firandet invigdes också ett museum till minne av Janis Cakste, vars kamp för frihet gjorde att Lettland blev en suverän stat vid första världskrigets slut 1918. 1922 valdes den första presidenten och valet föll helt naturligt på Janis Cakste (se faktaruta).
Släkten vårdar ömt hans minne men det är de inte ensamma om. I Lettland är han en stor hjälte och hans ättlingar behandlas alltid speciellt.
– Det var verkligen en stor kontrast till min vanliga vardag här i Norrköping, när vi kom över för det här firande och vi plötsligt stod i centrum, säger Anna.
Så trots att Anna föddes och växte upp i Sverige och har varit Norrköpingsbo i mer än 50 år är hon minst lika mycket lettisk. Hon pratar språket flytande, hon är lettisk medborgare och resan över Östersjön gör hon ofta eftersom en del av släkten bor i Lettland. En av hennes sysslingar, Kristine Cakste , som också bodde i Sverige tidigare, har flyttat tillbaka och rustat upp det hus som presidenten lät bygga som sitt sommarhus. Det fick förfalla totalt under sovjettiden. Hon har blivit den sammanhållande länken i släkten och ägorna är så stora att hela släkten ryms när de kommer dit.
– Kristine blev det fria Lettlands första ambassadråd i Sverige efter murens fall och det innebar att hon måste bli lettisk medborgare. Reglerna var sådana då att hon samtidigt måste avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Lite senare gick det att få dubbelt medborgarskap som jag har, berättar Anna.
Nu är det inte bara så att Annas släkt är ovanligt släktkära. Det finns en tragisk bakgrund till den extra känsla de fått för varandra.
– Janis barn ställdes inför ett fruktansvärt beslut. De tvingades fly efter andra världskriget då det självständiga Lettland ockuperades av den ryska armén och blev en del av Sovjetunionen. Sedan en syster deporterats till Sibirien förstod de andra att det skulle bli farligt att stanna. En av dem som tvingades fly till Sverige med sina två pojkar, som då var i yngre tonåren, var min farmor Janina Terins. De flesta tog samma väg som farmor men sedan fortsatte en del av dem till andra länder.
Men en kusin Ringolds, som var läkare, flydde aldrig. Han var på väg men vände tillbaka när han såg att sjukhuset där han jobbade stod i brand. Han bestämde sig för att han behövdes även i ett ockuperat Lettland.
– Min pappa, Janis, kände under hela livet en väldig skuld för alla som blev kvar. De fick ett betydligt tuffare liv än vi som flydde och pappa kunde aldrig förmå sig att åka tillbaka till Lettland. Det gjorde däremot jag och mamma. Redan 1969 då Lettland fortfarande hörde till Sovjet.
Anna är inte bara till hälften lettiska, också hennes mamma, Astrida, var lettiska men bosatte sig i Sverige sedan hon flytt hit med sin familj som tolvåring.
– Den lettiska gruppen höll ihop och tyckte det var viktigt att bevara den lettiska kulturen och föra historien vidare. Det var alltså ganska naturligt att mamma och pappa hittade varandra och gifte sig. Då i början trodde alla att de skulle få åka hem igen. Farmor hade till och med grävt ner smör och grädde och annat intill huset de ägde. Så blev det inte. Vi blev rotfasta i Sverige och Kristine är den enda som flyttat tillbaka. Men hon behåller kontakten med Sverige och har en lägenhet i Stockholm. Så är det med fler av släktingarna. De pendlar mellan Sverige och Lettland.
Astridas historia är dramatisk. När hon var nio år blev hon föräldralös. Hennes pappa fördes bort först och återfanns aldrig. Hennes mamma fördes senare också bort av ryska soldater. Först långt senare fick hon flytta tillbaka till Riga från Sibirien där hon hamnat.
Det var för att Annas mamma skulle få träffa sin mamma för första gången på nästan 30 år som de åkte över:
– Det var fruktansvärt att se hur landet hade misshandlats under det sovjetiska styret. Mormor flyttade så småningom till Sverige. Men efter så många år åtskilda var det svårt för dem att hitta tillbaka till varandra och tiden här blev inte en lycklig tid för någon av dem, säger Anna.
Men nu är den äldre generationen borta och nu är det upp till Anna och hennes två barn, Adam och Sabine, att föra den lettiska traditionen vidare.
Fotnot: Cakste betyder törnskata på lettiska.