Nu fyller hon 40 år så det har hunnit bli ett antal hundar genom åren. Vi har stämt träff vid Färgargården på lunchen en vanlig vardag för en födelsedagsintervju. Som moderat kommunalråd har hon en fullbokad tillvaro, men Svea, en tvåårig korthårig vorsteh, måste få sin lunchpromenad.
– Hon följer med mig ibland till jobbet men ofta försöker jag åka hem och gå ut med henne där, säger Sophia.
Att förlora sin pappa redan som elvaåring skakar om tillvaron. Omgivningen förstod att hon behövde någon att få trygghet och tröst av.
Sophia Jarl beskriver varför den hunden, en spaniel, betydde så mycket och varför hundarna fortsätter betyda mycket.
– Den är en trogen vän som alltid är glad att se mig och den kräver inte att jag ska vara på ett visst sätt. Jag får ro men den gör mig också aktiv. Jag har alltid haft fågelhundar som jag jagar med. Det innebär att både de och jag behöver mycket motion.
Det stressande jobbet som heltidspolitiker i offentlighetens ljus kräver utrymme för eget välbefinnande och avkoppling. Och då är det perfekt att röra på sig och samtidigt få sällskap.
Men är det inte jobbigt att hela tiden behöva säga farväl till en vän som betytt så mycket?– Jag har haft den inställningen, att när hunden inte mår bra och inte är glad längre är det min skyldighet att fatta beslutet. Då tänker jag på alla roliga år som vi har haft. Det är viktigt är att avsluta den vänskapen på bästa sätt.
Nu har Svea dessutom fått sällskap. De två döttrarna, Agnes och Märta, har nyligen fått en egen hund, Otto, av rasen lagotto.
Sophia Jarl växte upp i Vilbergen. Hon var enda barnet. Pappa var svetsare och mamma jobbade inom hemtjänsten. Tillvaron lunkade på till den dramatiska dagen då pappan dog för snart 30 år sedan:
– Mamma hamnade i en svår chock och jag fick i princip klara mig själv under lång tid. Sorgen efter pappa hade jag svårt att förhålla mig till. Det var några tuffa år då jag försökte upprätthålla någon sorts vardag. Jag fick lära mig att laga mat och jag fick klara skolan så gott det gick. Men jag hade ett nätverk omkring mig som stöttade och som jag i princip har kvar, även om nya tillkommit. Jag fick gott stöd i skolan. Farmor var en fantastisk kvinna som jag periodvis bodde hos i Söderköping där hon drev en rörfirma sedan min farfar dött.
Minnen av pappan finns. De fiskade ofta tillsammans och var ute på havet.
– Men pappa hade epilepsi vilket skapade en ständig oro hos mig att något skulle hända. Jag önskar att minnet av honom inte ska vara så starkt förknippat med de traumatiska upplevelserna när han fick sina anfall, säger Sophia.
Men Sophia menar att hon har klarat sig bra trots en svår uppväxt.
– Jag lever i nuet, är inte långsint. Tänker sällan tillbaka på hur livet kunde ha blivit. Och jag är lösningsfokuserad och har ett väldigt kontrollbehov. Det gjorde att jag klarade mig rätt bra genom skolan.
När det var dags för gymnasiet valde hon De Geerskolans naturlinje. Hon har alltid varit intresserad av biologi och kemi, och sedan hennes faster sett till att poletten ramlat ner när det gällde matematiska problem var valet enkelt. Och gymnasieåren avskräckte henne inte. Hennes yrkesval blev lätt. Hon ville bli lärare i just de ämnena.
– I tvåan träffade jag Mårten och när studenten var överstånden flyttade vi ihop i Uppsala. Han började läsa teknisk fysik och jag började på lärarhögskolan.
Ett väletablerat par direkt där karriären var utstakad? Nä, inte riktigt.
– Vi tog ledigt ett år mitt under studierna och blev backpackers i världen. Först jobbade vi intensivt i fyra månader för att få ihop pengarna och sedan reste vi runt i åtta månader. En fantastisk tid då vi lärde oss mycket om att leva snålt och vi rörde oss i kvarter som inte var de rikaste precis.
Efter utbildningen flyttade de tillbaka till Östergötland. Mårten fick jobb på Holmen och Sophia blev lärare på Vikbolandsskolans högstadium. Hon älskade genast sitt jobb.
– Jag bestämde mig tidigt att jag skulle bemöta eleverna som lärare, inte som kompis. Det är viktigt men det är inte samma sak som att jag inte engagerade mig i deras liv utanför skolan. Under mina sju lärarår har det passerat många flickor som mått dåligt. Jag tror att min egen uppväxt, då jag saknade den trygghet jag hade velat ha, har gjort att jag vill hjälpa andra.
Men lärarkarriären har tagit en paus. Sophia blev politiker. Moderat kommunpolitiker och efter valet 2014 oppositionskommunalråd på heltid.
Varför blev du moderat?– I min bakgrund finns det inget som talar för det. Mina föräldrar var nog socialdemokrater båda två men vi pratade aldrig politik hemma. Jag gick med i MUF på gymnasiet och blev intresserad. Man kan nog härleda det till att jag fick klara mig mycket själv. Jag tror på individens frihet och självständighet men också att man ska få stöttning när det behövs. Vi behöver ett skyddsnät.
Inför provvalen i år till riksdagen kandiderade Sophia Jarl för att få en av moderaternas riksdagsplatser. Men hon hamnade relativt långt ner på den slutliga listan trots att provvalet gick bra. Då beslutade hon att inte kandidera utan i stället satsa ännu en period som kommunpolitiker. Men den här intervjun handlar inte om politikern Sophia Jarl utan privatpersonen, så vi avslutar med en fråga som väl egentligen är lite både och:
Längtar du inte tillbaka till läraryrket?– Jo, jag gör faktiskt det. Jag tycker att det tjafsas för mycket i politiken. På skolan var vi ett arbetslag, vi var målfokuserade: barnen skulle bli godkända. Och så jobbade vi utifrån det tillsammans. Inom politiken fastnar vi på vägen och fokuset blir på tjafset i stället för att försöka se vart vi är på väg. Och arbetsgemenskapen är inte den samma. Vi är väldigt uppdelade i rådhuset. De styrande sitter på en sida och vi i oppositionen på en annan. Vi möts i princip bara i offentliga sammanhang. Det skapar ju ingen gemenskap.