Hemma i huset söder om Norrköping hänger flera av Annelis verk, de flesta icke föreställande. Men även om bildspråket är abstrakt kan det finnas en mycket konkret verklighet bakom.
Ett par av målningarna förmedlar Annelis känslor inför flyktingkrisen på Medelhavet. En av dem hänger på vardagsrumsväggen och den andra håller hon upp bredvid. Det är dag och det är natt på ett dödligt hav.
Anneli är mycket engagerad i flyktingfrågan och det är därför hon har lagt målandet på hyllan för tillfället.
– Saker har sin tid. Nu är det det här, säger hon och menar situationen för alla de ensamkommande ungdomar i Sverige som väntat på uppehållstillstånd i flera år.
Eller på utvisning. Vilket det till slut blir vet de ju inte.
Några av de ungdomar som lever med tillfälligt uppehållstillstånd i Norrköping bor just nu hemma hos Anneli och hennes man Mikael. Anneli förklarar att det är brist på boenden för ensamkommande över 18 år, och att de i vissa fall har övernattat i parker inne i stan.
– Jag är så jäkla engagerad i det här för jag har sett hur illa de här ungdomarna behandlas av systemet. De har väntat så länge och kan inte återvända till Afghanistan. De vill äntligen börja leva ett vanligt liv. Studera klart, jobba och bilda familj, säger Anneli.
Hon jobbar som verksamhetsledare på Marieborgs folkhögskola vid Holmentorget. En dag för två år sedan satt en av eleverna utanför hennes arbetsrum och grät.
– Han var helt förstörd efter att ha fått avslag på sin begäran om uppehållstillstånd. Det var efter att regeringen skärpt asylreglerna 2016 och han var den första i Norrköping som fick avslag enligt de nya reglerna. Han var chockad.
Eftersom det också var rörigt med pojkens boende fick han komma hem till Anneli och Micke och bo där i väntan på uppehållstillstånd. Och här har han haft sitt hem i två år nu.
I början satt Anneli i timmar med pojken för att reda ut hans situation.
– Jag har lärt mig massor. Hur man hanterar myndighetspersoner, anlitar advokat, hur man skriver inlagor om verkställighetshinder till Migrationsdomstolen. Jag är inte rädd för såna saker, jag vet att jag klarar det mesta i den vägen nu.
Anneli har varit med och startat den nya föreningen FIN, Frivilliga familjehem i Norrköping (se nyhetsartikel i NT den 6 augusti). Ett 25-tal familjer är med och fler efterlyses eftersom behovet är stort bland de ensamkommande flyktingungdomarna.
– Om nån som läser det här undrar: Att ha en inneboende kan vara alltifrån att ha en person som sköter sig helt själv till att det känns som ytterligare en i familjen. Det måste inte vara på samma sätt för alla.
Anneli har alltid tyckt om att ge sig in på nya områden och lära sig sådant hon inte kunde innan. Därför har hon också hunnit ägna sig åt många olika saker i livet.
Ursprungligen, säger hon, är hon fjärde generationens pappersbruksarbetare. Hon fick tidigt jobb på Holmens bruk där också hennes pappa jobbade som ombudsman.
– Jag var fackligt aktiv men satte ett kryss i rutan som betydde att jag inte ville vara med i partiet. Det var nog delvis ett trots mot pappa för egentligen har jag nog alltid varit vänstersosse i grunden. Men nu är jag så arg på dem för flyktingpolitiken.
Efter några år i Örebro kom Anneli tillbaka till Norrköping i början på 80-talet. Hon fann ett rikt kulturliv och spirande alternativa rörelser, hon bodde i kollektiv och 1986 var hon med och bildade teatergruppen Ikaros. Där var hon skådespelare men också regissör och manusförfattare.
Ikaros gav sig ibland på det som kallas forumteater, det vill säga att man ger en specialföreställning på till exempel en arbetsplats och behandlar frågor som är aktuella där och då. Publiken kan interagera under föreställningens gång och diskutera efteråt.
– I början på 90-talet fick vi flera beställningar av kommunen i samband med omorganisationerna då. En gång tände det till så pass att en i publiken ropade ”Klipp av honom slipsen!”. Och då tog vi en sax och gjorde det. Det var min skådespelarkollega Mats finaste slips, säger Anneli och skrattar åt minnet.
Efter tio år i teatergruppen kände Anneli att det var dags för något annat och gick den nya utbildningen Samhälls- och kulturanalys på Campus Norrköping. Efter att också ha utbildat sig till folkhögskolelärare fick hon så småningom jobb på Marieborg och där har hon fortsatt.
Vad hon gör om tio år har hon ingen aning om. Men en sak vet hon.
– Jag fyller 60 år nu och resonerar så här: Jag vet inte hur långt liv jag får. Därför måste jag göra allt jag kan för att hjälpa de ensamkommande ungdomarna. Det är så himla viktigt. Livsviktigt.