Det är med ett leende som Jenny Fall berättar hur hon stod i vardagsrummet hemma i föräldrahemmet i Kättsäter i Norrköping och med späd flickröst sjöng att ”thinnertrasan vandrar mellan husen”. Textraden tillhör proggbandet Nationalteatern och fanns på en skiva i pappas samling. Hola bandola band, jazz, jazzrock och Blood sweat and tears fanns också i samlingen och tillsammans öppnade de fönstret till musikens värld för Jenny.
– Jag sjöng också till Abba-låtar, något pappa muttrade lite åt. Det var ju inte riktigt pk hemma hos oss på den tiden.
Hon berättar att ett av hennes första musikminnen är när hon satte på singeln "Chirpy cheep cheep" med bandet Meddle of the road och diggade till trummorna.
– Jag har alltid varit torsk på trummor, när jag gick i högstadiet tog jag lektioner men jag gillar inte riktigt det nötande som krävs för att bli bra. Sången kom mer naturligt.
När det var dags att söka till gymnasiet tyckte hennes sånglärare på kommunala musikskolan att hon skulle gå på musikgymnasiet. Skolans tyngdpunkt låg på den tiden på klassisk musik men Jenny var mer intresserad av att sjunga rock och blues.
– Det var inte högt i tak musikaliskt på musikgymnasiet. Mina lärare tyckte inte om att jag sjöng rock. Men jag ångrar ingenting och många av mina närmaste vänner i dag kommer från den tiden.
Jenny började redan i slutet av högstadiet spela med sin bror Ulf Olsson, basisten Christian Möller och gitarristen Torbjörn Fall i bandet Blues Dynasty och under gymnasietiden blev det många gig. På Olympia, Leonardos pizzeria, Lord Hill och under karnevalen fick Norrköpingsborna stifta bekantskap med bandet, som hämtade större delen av sin repertoar från gamla blues- och rocklåtar.
Jenny har haft chanser att få skivkontrakt och skapa en solokarriär genom åren, men har känt att hon inte passar att stöpas in i någon artistmall. Det har funnits erbjudanden att produceras av Tomas Ledin och att delta i uttagningar till Melodifestivalen, men hon har tackat nej.
– Jag blommar bäst som en del i ett band och har aldrig velat vara en frontfigur. För mig handlar det om att ge mitt bidrag till helheten i musiken. Jag vill att rösten ska vara inbäddad som en del av ljudlandskapet.
Den röda tråden i Jennys musiksmak och i den musik hon vill hålla på med är melankoli, skörhet och desperation.
– Jag blir arg av glad musik. Som irländsk folkmusik där de tjoar och tjimmar, det ger mig ingenting. Jag tycker om mörk stämning och vemod, säger hon och skrattar.
Jenny blev tillsammans med sin man Torbjörn Fall (gitarrist i Blues Dynasty) när de gick på gymnasiet och 2002 fick de dottern Lydia.
– Jag slutade spela ett litet tag när hon var liten. Sen går det inte stänga kranen att hålla på med musik så länge. Jag tror det är bra för henne att se att Tobbe och jag håller på med något vi tycker är kul.
Jenny jobbar som laboratorietekniker på KTH, Kungliga tekniska högskolan. Jobbet är perfekt att kombinera med musiken.
– Jag har jobbat där i tjugo år och ingen har någonsin satt sig på tvären när jag velat vara ledig för att spela.
För närvarande har Jenny flera musikaliska projekt som löper parallellt. Blues Dynasty har återuppstått under våren, något som gav mersmak. Hon har, tillsammans med Torbjörn Fall och keyboardisten Henrik Widén, bandet Shuffle Nights som spelar musik inspirerad av 70-tals rock. Planen är att göra en skiva innan årets slut. Sen fem år tillbaka är hon också medlem i bandet Violet Green. Ett band med kvinnliga musiker som spelar musik av kvinnliga musikpionjärer som mer eller mindre försvunnit ur musikhistorien.
– Vi vill lyfta fram kvinnliga förebilder. Det handlar inte om att putta bort till exempel Muddy Waters, utan att lyfta att det var Ann Cole som spelade in låten "I Got My Mojo Working" först. Män hyllar oftast män och kvinnor hyllar också män. Vi vill sätta in kvinnorna i musikhistorien. Vi gjorde tjugo gig i höstas och planerar att spela mer i höst.
Att hon nu fyller 50 år är inget hon oroar sig för. Hon har bestämt sig för att skita i ängsligheten att inte kunna göra något efter en viss ålder och bara fortsätta som hon gör.
– Man mognar med åldern i sitt musicerande. Man lär sig renodla sitt uttryck. Jag vet vad jag kan och vad jag vill. Det handlar om att förmedla en känsla och jag har aldrig varit så bra på det som jag är nu.