En del av allt det han varit med om har han samlat i en reseberättelse, som vi hämtat följande ur:
”1966 började jag som driftsingenjör på Pressverket och råkade nämna för min chef att det skulle vara roligt att jobba i utlandet. Något senare blev jag kallad till disponenten. Han var ju stor och jag tänkte ”vad har jag gjort för tokigt nu?”.
”Jag har hört att du vill arbeta i utlandet. Du ska åka till Afrika, gå till teknikchefen så får du detaljerna.”
Metallverken och ett amerikanskt företag skulle bygga ett kabelverk i Zambia. Jag köpte utrustning i Tyskland och 1969 reste min fru Karin och jag i väg med våra två barn, Annika, som var sex år och Gunnar som var tre.
När vi kom fram blev jag utvisad efter ett par dagar. Mitt arbetstillstånd var inte klart. Närmaste land var Malawi och jag tog in på hotell i Blantyre. Efter några dagar åkte jag till Nairobi och via telex fick jag klartecken att återvända till Zambia.
Familjen åkte till Luanshya, en stad i landets norra del, i en del av ”kopparbältet”. Där bodde runt 5 000 ”expatriats”(utlänningar) och 80 000 zambianer.
Vi fick ett fint hus och en ”houseboy”, som lagade mat, tvättade, städade och putsade mina skor. Det var en lyx som vi aldrig upplevt varken förr eller senare.
Landet har två årstider, en torrperiod mellan april och september – aldrig ett moln på himlen – och en regnperiod från oktober till mars. Då kunde det regna ibland och vilka skurar sedan!
När vi skulle anställa folk till fabriken annonserade vi i tidningen. Vi behövde 87 man. Det kom 10 000 skriftliga ansökningar! Jag fick en tjock bunt att välja ur, fråga mig inte hur jag valde.
Så småningom kom vi i gång. Mitt jobb var att pressa 8 millimeter koppartråd.
1971 fick vi tillökning i familjen när vår yngsta son Erik föddes. Efter två år åkte vi hem, med saknad. Zambia var ett fint land att bo i. Vi kom till Finspång, där jag blev chef för pressverket, med sex pressar och 330 man.
Efter några år blev det dags för utlandsjobb igen, i Grekland. Det var 1980 och jag skulle hjälpa till att starta produktionen i ett nytt pressverk i Komotini, några mil från den turkiska gränsen. Min fru Karin hade gått bort 1977, men jag tog med mig våra två söner, medan deras 17-åriga storasyster var utbytesstudent i USA.
Uppdraget visade sig vara svårt. Ägaren av pressverket fick inte låna pengar av banken för att köpa göt (gjutna metallblock som används för att tillverka metallprodukter). Göten låg innanför ett staket, men fick inte röras!
Under väntetiden levde vi ett bra liv, mitt i Greklands jordbruksdistrikt och med köttpriser som man bara kunde drömma om hemma i Sverige. Emellanåt fick vi några ton göt, men efter ett år ledsnade jag och åkte tillbaka till Finspång.
1992 fick jag jobb i Polen, dit min hustru Gullvi, som jag gift mig med tio år tidigare, följde med. Sapa skulle tillsammans med en polack sätta upp en press i en byggnadsdel som vi fick hyra i staden Trzianka.
Språket var det värsta, men med ett lexikon i bakfickan kunde jag leda en polsk entreprenör i arbetet med att gjuta ett pressfundament.
Vi flyttade en gammal press från Sverige och monterade den i Polen. Produk-tionen kom i gång bra, med en svensk och resten inhemsk arbetskraft, som snabbt lärde sig vad det handlade om.
Sapa tjänade pengar, åren gick och det var dags att sätta upp en press till. Det fick inte jag uppleva, för den 21 januari 1995 fick jag en stroke, 61 år gammal.
Det var en intressant tid i Polen, men ett tråkigt liv hemma som sjukpensionär. Men jag har ju mycket roligt att se tillbaka på!”