På väg nedåt Drottninggatan i Norrköping fick jag syn på en av alla dessa goda människor som vill att man ska skänka en slant till något gott ändamål eller bli medlem i någon organisation eller bara skriva på en lista för att göra världen till en lite bättre plats.Jag ville inget av detta, just då. Så jag fann mig vika av inåt varuhuset Linden, utan att ha något ärende dit. Men vad håller jag på med, tänkte jag, vände och gick ut igen. Kanske såg det lite konstigt ut.Men faktum är att jag redan har skrivit på listor på Drottninggatan. Jag har skänkt slantar till välgörande ändamål. Och jag sympatiserar med de flesta av de organisationer som representeras här. Den här gången ville jag bara kunna passera övre delen av Drottninggatan utan att bli haffad av godhetens apostlar.Faktum är ju att den här gatstumpen, mellan Hörsalsparken och biblioteket, på senare tid har utvecklats till rena godhetsmarknaden. Det fanns en tid när de stående inslagen här begränsades till Systembolagets stamkunder och någon gatumusikant, men de senaste åren har de fått allt vassare konkurrens av företrädare för Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Läkare utan gränser och Amnesty. Bland andra.Jag vet inte riktigt, men varje gång man säger nej till goda människor som bara begär ett par minuter av ens tid för att de vill hejda den globala uppvärmningen eller vill skapa fred på jorden eller rädda någon fängslad broder ur något av diktaturens fängelser världen över, varje gång man tittar bort eller säger att man har bråttom är det som att ytterligare en tegelsten i det globala skuldbygget läggs på ens axlar.Om samvetet kunde skaka bedrövat på huvudet skulle det göra det, och med förebrående röst utbrista:- Men snälla nån, vet du inte att det är på grund av alla bortvända blickar och bortförklaringar som den här planeten ser ut som den gör? Har du glömt vad Martin Luther King sa, att den stora tragiken inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad?Nej, det har jag inte glömt. Och det är väl det som blir problemet här. Man gick omkring och trodde att man var en någorlunda hygglig person. Visst har man sina skavanker men på det hela taget ser man sig själv som en rätt reko snubbe som inte har något emot att bidra till en bättre värld. Tills godhetsapostlarna kommer med sina pärmar i högsta hugg och man tittar åt ett annat håll och hoppas att de haffar någon annan. I alla fall den här gången. Och förmodligen nästa gång också. Och nästa.Man måste beundra deras idealitet och glöd. Men ibland vill man bara gå gatan fram utan att vara en del av världens ondska.
