En lyckligt gift småbarnspappa från Kungälv. En 36-åring med fast anställning på Ica. Kortklippt, klädd i jeans, polotröja och svarta lågskor ser han ut som vilken Andersson som helst. Det är han inte.
Det är mer än fullsatt i föreläsningssalen på Arbetets museum. På scenen står två goda vänner och berättar än en gång den fantastiska och otroliga historien som också finns att läsa i boken El choco, vars undertitel lyder Svensken i Bolivias mest ökända fängelse.
Det är åtta år sedan journalisten Markus Lutteman och Jonas Andersson möttes första gången. När Markus och hans fru Malin kom till La Paz i Bolivia, fick de höra talas om en lokal sevärdhet, San Pedrofängelset som ruvar bakom höga murar mitt inne i staden, "som en djurpark, fast med människor".
"El chocos" historia
Det fanns guidade turer som leddes av fångarna själva. En av sevärdheterna sades vara en reslig svensk vars smeknamn var "el choco", den blonde.
På rastgården fick de syn på honom direkt. Två timmar senare hade han visat dem runt, berättat både om sitt liv och om det 110-åriga fängelse som byggts för 350 fångar men som nu rymde inte bara 1 500 manliga interner utan också närmare hundra minderåriga barn, fångarnas egna söner och döttrar.
Den som kommer till San Pedro får börja från noll. Där ges ingenting, inte en cell, inte en sovplats, inte ett mål mat. Men allt finns att köpa och de olika avdelningarna är poängsatta med stjärnor, precis som hotell. Sämst är Sibirien, en plats som ligger i ständig skugga, den har minus en stjärna.
Vardagen i fängelset var fylld av våld, övergrepp och kraftigt missbruk. Själv blev Jonas ögonvittne till två mord.
Medan Markus och Malin fascinerade lyssnade på Jonas satt babydottern Steffany stadigt på hans arm.
Bra bakgrund
"Den här historien bara måste berättas", tänkte Markus. Fyra år senare gjorde han det. Boken kom ut 2007.
- Här är du, säger Markus och visar publiken en smygtagen bild på en 27-årig Jonas inne på San Pedro. Vad sjutton gör du här?
Det korta svaret är att han avtjänar ett nioårigt straff efter att ha åkt fast i tullen med 2,9 kilo kokain i sina väskor. Det finns ett längre svar också.
- Om man är missbrukare som jag tror alla att man har en trasig bakgrund. Det har inte jag. Jag hade det skitbra när jag var liten, jag hade bara svårt att sitta still.
- Det har jag nu med, säger Jonas samtidigt som han flyttar sig lite fram och tillbaka. Jag vantrivdes i skolan och på högstadiet började jag dricka sprit. Jag har svårt att säga nej och jag såg upp till dem som gjorde fel, de ville jag vara med.
Samma sak i gymnasiet och i lumpen, mycket sprit och fel sällskap. Men han trivdes när han blev billackerare där hemma i Kungälv, innan jobbet växte honom över huvudet.
- Det var jättemycket att göra, alla helger, varje kväll. Så chefen övertalade mig att prova danska bantningstabletter med efedrin, då skulle jag orka mycket mer. Och det gjorde jag. Sen var det kört.
- Du kunde sagt nej, påminner Markus.
- Precis, jag kunde ha sagt nej.
Överdoserade direkt
Han jobbade för mycket, han festade för mycket. Det tog tvärstopp. Ångesten slog ett järngrepp över hans bröstkorg. Panikångest och depression löd diagnosen på psyket när han lades in. Han skrevs ut med recept på Stesolid.
- Jag överdoserade direkt, sen började jag med Rohypnol och blå Valium.
Avgiftning följde. Det resulterade bara i en enda sak. Han gick över till amfetamin. Missbrukade måndag till måndag, skuldsatt upp över öronen. En dag fick han ett erbjudande från den som "ägde" hans skuld. "Åk till Bolivia och hämta hem ett litet parti kokain."
"Visst" sade Jonas. "Var i Afrika ligger Bolivia?"
En månad tillsammans
Han fick med sig en mobiltelefon och beskedet att vänta på att den skulle ringa. Veckorna gick och han söp kraftigt, så mycket mer hade han inte att göra. När han sitter på en bar kommer en ung kvinna fram till honom, ler vänligt och säger "hello, how are you?"
"Fine, how are you?" svarar Jonas och får ett "fine" tillbaka.
Han har just mött sin blivande fru, den 24-åriga läkarstudenten Deisy. Jonas säger att han är turist. De får en månad tillsammans, julafton tillbringar han med hennes familj. När han ska åka hem till Sverige gråter Deisy och ber honom att ringa så fort han kan.
Ställde ultimatum
Det samtalet ringer han från San Pedro, dit han förs i väntan på den dom som faller åtta månader senare. Direkt han kommer till fängelset bestämmer han sig. Han blir drogfri, förblir drogfri.
- För första gången ville jag det verkligen själv.
Sen fick han ett ultimatum. "Kämpar du på hjälper vi dig", skrev en mamma som höll på att förtäras av oro. Sin mamma Ulla, sin hustru Deisy och sin dotter Steffany, det är de tre han tackar mest av alla för det liv han lever i dag.
Två dagar efter att han blivit en fri man blev han pappa på nytt. På Jonas 31-årsdag den 13 juli 2005 föddes sonen Sebastian.
- En ganska schyst vecka, kan man säga, säger han och ler snett.
I dag lever han ett Svenssonliv. På frågan om han fortfarande är drogfri svarar han snabbt och tveklöst:
- Absolut. Nu är det inte ens svårt längre.
Fotnot: Tisdagskvällens föreläsning var den första i en serie om kriminalitet och föräldraskap, ett arrangemang av den ideella föreningen Bryggan Norrköping som arbetar för barn med föräldrar som är aktuella inom Kriminalvården, i samarbete med Arbetets museum.