Clas-Göran Svensson, Getå, avled den 1 augusti. Han blev 71 år. Närstående är hustrun Elisabeth samt barnen Robert, Madeleine och Lottis med familjer.nt
*
Clas- Göran, som alla vi grannar här i Getå kallade för "Classe i Lugnet", föddes den 11 oktober 1940 och växte upp i Norrköping. Han gifte sig i sin ungdom med Elisabeth och de bosatte sig i Ljunga där de drev ett trädgårdsmästeri. De fick ett gemensamt barn, men båda hade även barn sedan tidigare så det blev en stor familj, som Classe älskade väldigt mycket.
Classe var jordnära så arbetet med växter passade honom bra, men han drömde om att även få jobba med lantbruk och djur. 1982 köpte de en gård i Getå som heter Lugnet, och blev då våra nya grannar. Vi lärde känna varandra fort, och ett tätt samarbete påbörjades ganska omgående mellan oss.
Classe köpte genast in några kor och ungdjur. Alla djur som har bott i hans ladugård har haft ett fantastiskt bra liv. Classe hade ett otroligt gott hjärta och han var rättvis men hade även bestämda åsikter om det mesta.
När till exempel kommunens hälsovårdsinspektör kom och skulle besikta hans ladugård blev det heta diskussioner. Inspektören var noga med rätt antal centimetrar mellan golv och tak. Classe ansåg att det var andra saker som avgjorde om djuren trivdes.
Få människor har varit med om så mycket under sin livstid som Classe i Lugnet. Under en tid åkte han runt och målade om flaggstänger, utan att fälla omkull dem. Han klättrade upp
i stången med färgburken fastbunden i svångremmen och skrapade bort lös färg på vägen upp, sedan målade han stången på nedvägen.
När Classe berättade om sin ungdom så fick han alltid en extra klurig blick
i ögonen, han var tydligen ganska känd i Norrköping och kallades på den tiden för "Lill-Klas". Det hände ibland att en "fredagskväll kunde sluta i baksätet på en polisbil" kunde han berätta med glimten i ögat. Det här kändes främmande för mig för under alla de år som vi kände honom så var han den mest lugna och stabila människa man kunde tänka sig.
Behövde vi hjälp med att sladda vägar eller vända vårt hö och ringde honom så hann man knappt lägga på telefonluren innan han var här. Han var även duktig på att snickra, reparera traktorer och med skogsarbete.
För ett tiotal år sedan fick dock Classe problem med andningen, och det visade sig att han led av kol. Det här vållade mer och mer besvär för honom, men han kämpade på och arbetade på sin gård in i det sista.
Vi grannar saknar Classe oerhört. En bättre granne och vän fanns inte.