Klas-Åke är van att se ljust på tillvaron
Från begynnelsen råder mörkret. Varde ljus. Tacka Klas-Åke Comstedt för det.
Foto: ida ling flanagan
Här på teatern är "Klasse" sedan länge hemtam. Det är nio år sedan han lämnade en kringflackande tillvaro som frilans för en fast anställning som en av fem på Östgötateaterns ljusavdelning. Men redan 1979 stod han på scenen här.Dåvarande teaterchefen Gun Jönsson satte upp pjäsen Tre tjockisar och Klasse var statist, en trumspelande soldat. En roll som passade honom utmärkt, han som spelat trummor sen han var 15 år.Hemma hos en gitarrspelande kompis fanns ett trumset ledigt och där slog sig Klasse ner. Han blev en i bandet Vind i seglen vars repertoar innefattade blues och hårdrock. Det svängde rejält.- "Bandet gjorde skäl för sitt namn" stod det i en recension från Finspång en gång, minns han med ett snett leende.Sitt första egna trumset köpte han för egna pengar, resultatet av extrajobb på Posten. -Jag kommer inte från en sån miljö där man får allt serverat, man har fått fixa det själv, det tycker jag är bra, säger Ljuragrabben.Bakom rampljuset
Några bestämda framtidsplaner hade han inte när han lämnade gymnasiet, men fann sig väl tillrätta på Marieborgs teaterutbildning. Det här var på den tiden när Norrgårdsteatern med bland andra Lill-Marit Bugge fanns i stan och där fanns också plats för Klasse. Han kom snabbt på att han trivdes bättre bakom rampljuset.-Jag var mest intresserad av själva rummet och bilderna.Han beskriver sig som en nyfiken person, vilket gjort att han hela tiden har gått från det ena till det andra. Vid Nordiska konstskolan i finska Karleby utbildade han sig till scenograf, i Nyköping pluggade han på en konstlinje och på universitetet har han läst bildkunskap.-Jag är ganska bred, jag har skulpterat och målat också. Allkonstnär kan man nästan säga.Som sådan fick han också arbeta som medlem i Ikaros, den fria teatergrupp som på 80-talet hade sina lokaler i Holmstadskolan. Där ansvarade han för scenografi, ljussättning, tillverkning av dekor.-Det var jättekul. Jag gjorde verkligen allt. Mycket jobb och lite pengar, sammanfattar han. Och under sina frilansår när han odlade sina kontakter runtom i det svenska teaterlandet fick han visserligen chansen både att vara ett par år på stadsteatern i Göteborg och jobba på Arbetets museum och konstmuseet här i stan, men insåg att friheten har sitt pris.-Det är jobbigt att hålla på på det viset i längden.En i gänget
Skönare att vara en i gänget. Att arbeta som ljusdesigner är att odla samarbetets konst. Hur ljussättningen ska se ut är något som växer fram i samarbete med scenograf och regissör. Egna förslag blandas med andras åsikter och resulterar lagom till premiären i färdigprogrammerad ljusdesign.Ingen pjäs är den andra lik. När han nu ljussätter den nya pjäsen Familjelycka som har premiär den 3 november prövar han för första gången på videoprojektion. De betonggråa väggarna som satts upp på stora scenen ska med videons hjälp förses med tapeter i sepiafärgad ton. Där ska också visas en klocka där visarna tickar och går.Chansen att göra något helt eget, sånt lyser upp tillvaron. Ombedd att svara på den töntiga frågan "vilket har varit roligast" svarar han glatt.-Jag brukar ofta prata om Trollkarlen från Oz. Där gjorde jag en regnbåge med smalstriliga lampor som jag lade rök på, publiken applåderade när de såg den, det var roligt.Gillar flamenco
Men livet är ju inte bara arbete som bekant. I Klasses fall handlar det också om en berikande fritid, allt från att glida runt på sin 600-kubiks Honda Shadow ("jag tycker det ett namn som passar för en ljusdesigner") till att skapa de eldiga rytmerna av flamenco.Efter att ha varvat trumspel med gitarrspel, slutade han så småningom med det förra för att fördjupa sig i det senare. Han var gitarrist i bandet Hot Combo, där glad calypso och afrikanska rytmer spelades. Men så fyllde han 40.-Då fick jag tre privatlektioner i flamencospel för gitarristen Erik Steen i Stockholm.Ofta i Andalusien
Den välkände flamencogitarristen förklarade direkt för sin elev vad som gällde - att börja från början. Och när Klasse väl börjat har han aldrig velat sluta.Så ofta han får chansen åker han raka vägen till Jerez de la Frontera i Andalusien, Spanien. Där i flamencons egen hemstad får han sitt lystmäte, han lyssnar och han lär. Där finns musikern El Carbonero som har egen flamencoskola. När Klasse hade friår förra året tillbringade han två månader i sträck tillsammans med sin gitarr i Jerez de la Frontera.Frågan är vad kompisarna hittar på för 50-årspresent. Han fick den i går, när födelsedagen firades i förväg med sång och musik. Gästerna var ombedda att medföra instrument och värden själv skulle givetvis uppträda.-Man sitter och jammar lite, sen får man se vad som händer.Ywonne Sahlberg
Vem: Klas-Åke "Klasse" ComstedtVad: Fyller 50 år i morgonFirade: Med goda vänner och flamencomusik i går.
Så jobbar vi med nyheter