Människorna lever sina liv, går ut med sina hundar, diskar sin disk. Det slår mig ibland, hur liksom allting bara rullar på. Det finns en lunk i det. Det finns en trygghet i det. Det där som kallas vardag.En gång nyinflyttad i ett stort hyreshus mitt i sommaren var tystnaden kompakt. Fanns det några som levde sina liv där? Bodde det några över huvud taget bakom alla de där stängda dörrarna eller låg de avsvimmade på hallgolven strax innanför? Satt de lamslagna av ångest? Tassade de runt i filttofflor och försökte hosta tyst?Kanske var allt bara kulisser i den teater som kallas livet.Utomlands. Har tagit kompledigt från min egen vardag och blir iakttagare till andras. Där går de med bestämda steg mot sina mål. Småspringer i morgonruschen. Där snyter de sina barn, grälar på sina män, rör i sina grytor, köper sitt bröd.Alla människor på jorden är så lika. De går där med sina längtor, sina drömmar och sin oro. Där har de sina sysslor, sin disk och sina kissnödiga hundar.Alla människor på jorden har så olika villkor. Någon tvingas gå flera mil för ett krus med rent vatten. Andra guppar bekymmerslöst i turkosblå pool.Det finns ingen rättvisa. Det finns bara det jordeliv man får sig till skänks. Ingen har lovat att det ska vara lätt. Inte ens att det ska vara lätt och lagom som ett annat smörigt paket. De finns de som glider fram när andra går på kryckor.Det finns så mycket som inte syns. Det finns så mycket som finns fast det inte syns.Helvetet bakom den vackraste fasad. Himmelrike i enklaste krypin. Eller om det är tvärtom.Och ibland stannar livet av. Som om någon tryckt på pausknappen. Inifrån sin egen kokong kan man förundrat blicka ut och se hur det rusar förbi därutanför, utan ens egen medverkan. Hur är det möjligt? Är inte just jag den kugge som får hjulen att snurra? Jaså, det är inte så.En gång tvingades jag masa mig upp allt för tidigt. För att inse att livet, liksom en film, typ redan hade börjat. Det var många som redan varit igång ett tag. Som om allas liv skulle börja just när jag slår upp mina ögon.Världen är en märklig plats. Livet något som pågår och tiden mest något som går. Vi är alla på något sätt medverkande, där vi spelar en roll. Stor eller liten.Vi spelar roll. Allihop. Så enkelt är det.
