Lekfrossan lockar mig

Norrköping2012-08-06 00:00

Jag har i vissa stunder svårt att förlika mig med att jag inte längre är åtta år. En avancerad form av verklighetsflykt? Ja, kanske men det kan lika väl vara ett sunt sätt att förhålla sig till verkligheten. Att ta den med en liten nypa salt, att ha lite distans när allt verkar vardagsvuxet grått och allvarligt.

Jag frammanar gärna bilden av den lille gossen
i mjukisbyxor och fläckig t-shirt som finns bakom alla viktiga herrar där de sitter i tv och utgjuter sig över än det ena än det andra. Då känns det befriande att se dem framför sig vid ett dagisbord med nedkladdad vaxduk ivrigt sysselsatta med att få ihop en pärlplatta till fars dag. De blir mer nåbara på det sättet.

Jag tycker om mina två barn på alla sätt och vis. Men det finns en liten tagg i mitt hjärta. På en punkt svek de mig rätt tidigt.

En dag upptäckte jag att jag satt ensam kvar på golvet och byggde med legot som Klas fått av mig
i 12-årspresent. Övergav han mig redan tidigare och satt kvar av artighet?

En dag upptäckte jag att Ellen inte längre hoppade upp och ner av glädje när jag ville spela Memory. Artigt föreslog hon Vem vill bli miljonär i stället eller något annat spel som en tonåring till nöds kunde sysselsätta en leklysten mamma med. De ville helt enkelt inte leka med mig längre!

Nu har de för länge sedan övergett den barnsliga förtjusning de delade med mig varje gång vi hittade en ny leksaksaffär. Där inne kunde vi gå alla tre i timmar utan att tröttna.

I dag vågar jag inte ens gå in. Jag är rädd att personalen ska komma på mig med att vara där bara för min egen skull.

Samma sak med barnböckerna. Nu vet jag inget om vad Alfons eller Pettsson hittar på längre. En värld som jag fullständigt och reservationslöst älskade under mina barns uppväxt har plötsligt upphört att existera. Jag har visserligen sen länge plockat undan Barbie, Playmobil, Mamma Mu, Lego, Turtles och gosedjur. Men de finns inom räckhåll. Och naturligtvis när jag ett hopp om att få använda dem igen. Det behövs bara ett barnbarn för att jag ska få ett alibi att åter börja frossa i lekandets ädla konst.

Och att takterna finns kvar har jag nyligen fått bevis på. Under några dagar på en utlandsresa bodde jag hos en familj med två barn, nio och fyra år gamla. Jag kände inte barnen så väl före men vi fann varandra rätt snart i vårt gemensamma intresse för leken. Och en dag när vi sitter där på golvet och bäddar ner dockorna vi tre, de vuxna gör något typiskt vuxet nån annanstans, så tittar nioåringen på mig och säger:

- Men du kan ju leka ju!

Kan man få ett bättre betyg?

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om