Den 19 augusti i år läste de artikeln här på Personligt om Michelle Miller som nyligen hade varit med om samma sak.- Vi vill berätta vår historia för att visa hur vi tog oss vidare. Att det faktiskt går, säger Pernilla.- När man sörjer ett dödfött barn är det ju inte så mycket personen man sörjer utan förväntningarna och förhoppningarna man hade inför framtiden.När den värsta chocken hade lagt sig startade de föreningen Det blommande trädet, en lokal östgötaavdelning av en organisation som fanns på andra håll i landet. Det var en stödförening för föräldrar som gått igenom samma sak som de.Man lade ut vykort med föreningens kontaktuppgifter på förlossningsklinikerna i länet.- Sånt där kan ju inte bli nån uppsökande verksamhet, säger Nicklas. Folk måste själva få avgöra om de vill ha kontakt. Alla vill inte dela sin sorg med andra.Bar sorgen inom sig
Själv bar han sin sorg inom sig medan Pernilla pratade och pratade för att bearbeta sin. Till slut brast det för Nicklas.- Efter ett år klappade jag igenom och fick en depression. Man är ju karl och pratar inte så mycket. Men sen började jag gå till sjukhusprästen regelbundet och det blev bättre efter varje gång.Vi sitter i soffan hemma i lägenheten i Norrköping. 22-åriga dottern Anna är också med och lyssnar. Hon föddes två och ett halvt år efter Linus. Sedan kom Moa och därefter Lisa i rask följd. Det var som om oron för att något skulle hända dämpades av att de var flickor. Flickor är starka. Flickor klarar sig.Så blev Pernilla gravid med Helge. Hon kände tidigt att det skulle bli en pojke, och all oro kom tillbaka.- Jag var säker på att han skulle dö. Han är född i augusti och jag minns att vi inte vågade köpa julklappar till honom.Nu är Helge 17 år och utflugen, men oron för att något ska hända honom är fortfarande större än för döttrarna.Så visst finns spåren av katastrofen kvar, men Pernilla och Nicklas går inte längre omkring och tyngs av en stor sorg.- Det svider ju till i hjärtat när man ser en dödsannons för ett litet barn, men det stjälper en inte, säger Nicklas.Linus finns kvar
Linus finns på något sätt kvar i deras liv. De brukar säga att de har fått fem barn, för det har de ju.
Och så finns Viktor, Pernillas systerson som föddes ett par månader före Linus.- Han har alltid varit en påminnelse om var Linus skulle ha befunnit sig i livet. Konfirmation, studenten och såna saker, säger Pernilla.Arbetet med föreningen var ett sätt att bearbeta sorgen. Det var också ett arbete som gav resultat. En av huvudpunkterna var att få landstinget att upprätta en handlingsplan för hur man ska agera när barn dör före eller i samband med förlossningen. Och det lyckades de med.Efter en tid lämnade de över uppdragen i Det blommande trädet till andra. I dag finns inte föreningen kvar. Olika forum på internet har tagit över den rollen.Pernilla har även under senare år drivit sådana här frågor i sitt arbete som förtroendevald politiker för Vrinnevilistan. En så kallad brukardialogberedning inrättades på hennes initiativ för att ta tag i frågor som rör problematiska graviditeter, och där har Pernilla suttit med.Men en sak har inte förändrats.- Fortfarande ligger mammor som fått dödfödda barn på samma avdelning som nyförlösta. Själv höll jag ju på att riva hela avdelning 11 där vi låg, berättar Pernilla.Fick leta efter bilder
Inför den här intervjun skulle Pernilla ta fram de fotografier som personalen tog på Linus. - Vi har alltid vetat var vi haft fotografierna, ifall det skulle börja brinna. De är ju vårt enda bevis för att han verkligen har funnits, säger Pernilla.Den här gången får hon dock leta länge.- Det tyder väl på att livet snurrar vidare, säger hon.Oro i händerna
Men det kommer en oro över hennes händer när hon håller i fotografierna på nyfödde Linus. På bilderna har han varit död i två dagar, någon har lagt honom naken på ett vitt lakan och man har knäppt av några bilder. Det var under en stor läkarstrejk och rutinerna brast.- Det är inte precis nåt man har i familjealbumet, säger Pernilla om de sterila bilderna.Hennes dotter Anna menar bestämt att det som hände med storebror Linus har präglat hennes livsinställning.- Det har påverkat mig mycket och jag känner mig väldigt tacksam för livet. Lisa, min syster, har till och med en tatuering med texten "Livet är en gåva", säger hon.Pernilla och Nicklas har gått vidare i livet, men som Pernilla säger:- Man får inte bli så stark att man tappar ödmjukheten.
Fotnot: Sedan vi skrev om Michelle Miller den 19 augusti har en samtalsgrupp startat på Vrinnevisjukhuset för föräldrar som nyligen förlorat ett barn. Det är sjukhuskyrkan som håller i detta. Man har träffar nu under hösten och räknar med att fortsätta under våren.